Om bäbispepp och ekande rum.

Hos min barnmorska finns en bäbis på skrivbordet.
Den ger mig pepp.
För jag har lika svårt den här gången som förra gången att fatta att det faktiskt redan ligger en bäbis i min mage.
Att det inte bara är en massa smärta och en kropp som förfaller.
Utan faktiskt ett barn som blir till.

Första gången jag var där följde Torsten och min käraste med.
Torstens ögon när han såg bäbisen på bordet.
Okej, jag fattar att han hann tro att det var den som var bäbisen vi gick och väntade på.
Vad annars?
"Mamma ska gå in i det här rummet så att vi kan lyssna på och mäta bäbisen."
Munnen blev ett litet o, ögonbrynen upp i pannan, och så ett litet "waah?!" innan jag snabbt förklarade att det där bara ar en docka.

Hans rum hemma ekar.
Jag vill sätta upp gardiner men för det behöver vi först sätta upp en gardinstång.
Jag vill sätta upp alla tavlor men det är en viktig som jag inte hittar just nu, kan inte påbörja pusslet utan den.
Så då ekar det.
Någon gång i den foglossningsfria och icke framtunga världen (finns den kvar?) ska jag även måla något fint på hans väggar.
Kanske rävar?