En gång tog jag studenten, då såg jag ut så här.
Det var en jobbig tid i mitt liv, jag var sällan glad, och såg inte framtiden.
Jag flyttade till Umeå och började läsa filosofi, första månaderna bodde jag hos en gammal tant och varje helg kom min pojkvän dit, vi åt kött och ris och currysås.
Efter att bilden togs, och innan vi åt riset och currysåsen, var han med en annan.
Medan jag var hos mina föräldrar.
När hon berättade det för mig.
HON.
Rasade min värld, det har präglat mina relationer sen dess.
Vissa svek är värre än andra, det här trasade sönder mitt redan trasiga jag i så många år framöver.
Tänk om man fick veta sin framtid.
Bara en liten glimt av den, ibland tror jag att det skulle vara bra.
Som när jag läser en bok som känns trög, då slår jag upp en sida längre fram och läser en mening eller två.
Ofta väcker det nyfikenhet och får mig att läsa mig fram till meningarna, få en förklaring.
Tänk om jag hade fått se min man och mitt barn när jag låg i min säng på Historiegränd i Umeå.
När jag inte orkade stiga upp fast jag hade världens finast vän som satt på sängkanten och försökte förmå mig.
Personen jag är på bilden.
Som övade tvärflöjt flera timmar per dag, sjöng klassiskt och folkmusik, och som alltid bar svart och lila och bara högst sällan ibland även orange.
Hon är så långt ifrån mig nu, jag minns knappt vad jag brukade tänka på.
Det är en sån där tid jag egentligen helst bara låter vara, allt det som var bra, det som är värt att vara nostalgisk över.
Det verkar ha försvunnit.
Allt var ändå överskuggat av det tunga och jobbiga som var mitt sinne.
8 kommentarer:
Pojken jag var med i många år var förlovad med en annan tjej, visade det sig när hon ringde upp mig en natt och skrek att jag var en hora.
Jag släppte allt det där då och flyttade till en annan stad, träffade nya människor och skapade mig ett nytt liv.
Idag sms:ade han mig och berättade att han har gift sig och att de har ett barn påväg som landar i Januari och jag tänker att gud vad jag är nöjd med mitt liv som det är, och gud vad jag är glad att jag inte är med honom.
Men det har tagit lång tid att komma till den insikten och jag önskar nog att det hade gått lite snabbare.
Ja, tänk om man hade kunnat berätta för sitt 15, 18 eller 20-åriga jag att det faktiskt skulle bli bättre sedan? Att det finns kärlek och människor som inte sviker. Att man skulle bli starkare och våga en massa (då otänkbara) saker.
tack för det här inlägget! det tröstade mig mycket eftersom jag tänker mycket på framtiden.. nu påmindes jag om att framtiden kan skilja sig så mycket från vad som är nu, det som jag är NU.
Å vad jag också önskar att man hade kunnat få se en glimt av framtiden då. Så himla mycket onödigt ont det hade kunnat bespara en (mig).
Undrar hur många tårar som fallit i dessa skolämnesgränder?
Ja tänk vad man har i bagaget, och så lite man visste då som man inte vet nu fast man trodde att man visste allt. Du är lika vacker då som nu och kan inte ha åldrats alls.
amanda k,
så sjukt.
hur kan man ha ett förhållande med någon annan?
öht så klart, men ännu mer när man är förlovad?
varför är man då förlovad?
jag fattar inte de där "engångs"otrohetsgrejerna, och ännu mindre fattar jag förhållande vid sidan av.
dessutom tycker jag att det låter sjukt från hans sida att känna ett behov att meddela dig om sitt liv.
att han gift sig och väntar barn.
det vore ju en sak om du var efterhängsen och inte lät honom vara, att han då ville visa dig att det var slut genom att berätta dessa två stora steg i livet.
men allvarligt?
tack och lov att du slipper honom!
j,
det enda vi kan försöka göra är kanske att berätta det för andra?
eller jag vet inte.
känner man inte att framtiden finns, då spelar det nog ingen roll att folk berättar hur deras framtid blev.
gittilou,
vad väldigt rörd jag blir att det kunde trösta dig lite.
och jobbigt att veta att du har det där nu:et nu. blä.
det finns inget annat än att fortsätta, vänta ut, tillslut är du i ett annat nu, hoppas det kommer fort som fan!
susanna,
jamen verkligen.
skolämnesgränderna rymmer mkt.
facutvivas,
du säger det på pricken som det är: så lite man visste fast man trodde man visste allt.
tack jag blir lite mallig av dina ord.
har fått några såna kommentarer från gamla klasskompisar på facebook.
kanske åldrades jag på en gång blev 30-cirka redan då?
eller nej, vi säger att jag är fräsch! det låter bättre.
Så tänker jag också ofta: Tänk om jag DÅ hade fått en liten liten inblick i NU. Så mycket lättare det skulle ha varit att stå ut med det onda.
lairama,
ja herregud.
men av den här erfarenheten kanske vi kan lära oss att det som är jobbigt nu kommer att bli mkt bättre sen?
tänk när 50-års-åldern kommer!
Skicka en kommentar