Hjälp.
Jag har inga stora förväntningar på förlossningen, jag vill att de säger när jag ska krysta och när jag ska pausa.
Bryr mig inte om musik eller stämning eller om att göra det "helt naturligt", jag vill bara ha det gjort.
På bästa, effektivaste, och gärna kliniska, sätt.
Sen får känslorna komma.
Men en sak är jag rädd för, och det är att spricka.
Inför Torsten var jag även bekymrad över att bajsa på mig inför folk, men ärligt talat, man kan nog inte bry sig mindre om det när man väl ligger där (om man inte gör som en i min närhet som valde att skrika NU BAJSAR JAG PÅ MIG NU BAJSAR JAG PÅ MIIIG rakt i sin makes öra, det tyckte hon var onödig reklam efterhand).
Spricka däremot.
När jag väntade Torsten hörde jag något inslag om detta, och att det visade sig att antalet fall av kvinnor med dessa förlossningsskador stod i direkt samband med personalen.
Det är alltså inte lika mkt du som kvinna och din konstruktion i underlivet som spelar roll om du spricker eller ej, det är personalens kunskaper och agerande.
Jag har de senaste veckorna tänkt att jag måste googla mig fram till lite statistisk för hur antalet förlossningsskador ser ut där jag ska föda.
På Södersjukhuset.
Nu kom jag av en händelse kom jag in på det här inlägget med en länk till den här listan, och det ger mig hjärtklappning.
Hjälp!
På riktigt hjälp faktiskt, just nu känner jag att jag hellre åker tillbaka till Gävle när det är dags.
För där sa de minsann åt mig när det gick för fort, och höll emot med handen och hjälpte för att jag inte skulle spricka.
Vilket jag inte heller gjorde.
Sjukhus, antal kvinnor som spruckit, och antalet i procent:
Nyköpings lasarett, 50 kvinnor, 6.8%
Danderys sjukhus, 215 kvinnor, 4,9%
Karolinska sjukhuset, 175 kvinnor, 4,7%
Ystads lasarett, 45 kvinnor, 4,6%
Södersjukhuset, 201 kvinnor, 4,5%
Det är höga siffror om man tänker att alla dessa kvinnor i flera år, i vissa fall resten av livet, kommer att ha problem med analläckage, och första tiden (år?) inte kan ha sex, inte kan sitta utan smärta, inte kan gå på toaletten utan smärta.
Jag kommer ihåg hur ont det gjorde första veckorna efter förlossningen, av att bara ha fött ut barnet.
Att då få ett köttigt sår hela vägen från vaginan till anus?
Jag vill inte spricka, men vad kan jag göra åt saken när personalen inte verkar göra något åt det?
20 kommentarer:
Läs på själv om hur det kan förhindras och säga åt barnmorskan att göra så. Det gjorde jag inför och under min vaginala förlossning på SÖS (sprack som fan i magen när dottern föddes med snitt, hehe, ursäkta dålig humor). Jag sa åt bm att hålla emot och jag såg till att andas mig igenom några av krystvärkarna så att kroppen skulle hinna med. Min BM var väldigt behjälplig och håll emot med en varm handduk. Jag sprack yttepyttelite, typ tre stygn blev det men jag led inte av det alls, utom att de kliade när stygnen släppte.
men hur visste du när det var dags att andas dig igenom?
jag kommer bara ihåg att jag kände att jag kunde krysta i ett sträck i fem minuter utan paus, fast det gjorde jag ju inte för de tyckte jag skulle andas.
men så sa barnmorskan helt plötsligt att nu får du andas dig igenom den här så då gjorde jag det, för jag är lydig, och först i efterhand förstod jag varför hon bad mig göra det.
har du några bra tips om var jag läser på?
Nu är det ju rätt länge sen jag födde barn, men jag har blivit klippt två gånger av tre, som prevention mot att spricka. Vet inte om det är brukligt att man gör det nu. Jag minns att läkarna då (tidigt 90-tal) befann sig i två läger: de som sa att ett kontrollerat klipp är bättre än att kvinnan spricker okontrollerat och de som sa att klipp läker sämre och med mer ärrbildning är sprickor.
Hur som: ja är glad att jag blev klippt och slapp spricka. Det var oskönt att tag efteråt och att ha sex var inte att tänka på förrän efter minst nån månad, men det var det värt.
fortf. lycklig,
jag har också hört om de där två lägren, vet inte hur det är nu?
tror att en naturlig sprickning förespråkas, för att ärret inte blir lika koncentrerat? vet faktiskt inte, ska ej uttala mig.
jag fick bristningar, vilket man ofta benämner som att spricka, kommer faktiskt inte ens ihåg om jag blev sydd, det var så mkt annat mer akut efter att barnet kommit ut så det försvann nog i det.
och i att jag blev sövd och opererad och sydd för en annan grej.
men det skrämmer mig att de här mer allvarliga sprickningarna beror så mkt på personalens okunskap (och vad jag förstått trots kunskap men bara brister i tillvägagångssätten).
Jag såg faktiskt alldeles nyligen på ett avsnitt Uppdrag granskat om att spricka hela vägen, här stötte jag på klippet: http://maricaost.blogspot.com/2011/12/om-underliv-och-sant.html
Mycket intressant (och tyvärr skrämmande) men informativ. Blev hemskt glad att bo i Finland (Finland har hållit kvar ett mera konservativt sätt för barnmorskorna att jobba - dvs. de håller emot så barnet inte kommer för snabbt och stöder också området där kring slidöppningen och anus för att undvika att kvinnan ska spricka hela vägen).
virrvarrshanna,
ja jag såg, eller jag såg inte avsnittet, men jag såg att det gick.
det var där jag hittade den där listan över sjukhusen.
tycker det är mkt märkligt att det i både norge och finland är praxis för barnmorskorna att stödja det området.
det handlar ju om att hålla handen där, kan inte vara en stor och tidskrävande aktion.
men tack och lov verkar inställning ha ändrats bara under de senaste åren, min man googlade runt lite och gav mig andra, lite mer lugnande, siffror.
men lita på att jag kommer att beordra om stöd för mellangården.
Skriv ett övertydligt förlossningsbrev ex. "hjälp mig att ANDAS ut bebisen, tillämpa gärna old-school-hålla-emot-greppet" och förklara för barnmorskan att du INTE vill/ fruktar för att spricka från Ystad till Haparanda, så noterar hon det i din journal. Min förlossningsbarnmorska höll en stor kompress med varmt vatten mot mellangården under sista förlossningsfasen, och det var så skönt. Värsta, bästa knepet som jag upplevde först då jag födde trean, typiskt.
Joanna!
Jag fick barn för två månader sen och vår son föddes på Sös. Vi är så nöjda med Sös. Jag hade en ganska lång förlossning och träffade därför tre olika barnmorskor. Alla var jättegulliga. Jag var också jätterädd för att spricka och hade tydligt skrivit i mitt förlossningsbrev om min rädsla och att jag ville att de skulle hålla en varm handduk mot min mellangård som stöd mot slutet. Jag tycker att de verkligen respekterade min vilja och fick endast sy 3 stygn (på insidan).
Det kommer att gå jättebra och oroa dig inte för att föda på Sös. Alla jag känner som fött där är jättenöjda. Var tydlig att de ska göra allt för att du inte ska spricka.
Kram Anna
Visst är det läskigt att läsa såna där listor med statistik men det är viktigt att komma ihåg att en stor bristning inte automatiskt betyder livslånga problem.
Jag sprack nästan hela vägen, ringmuskeln var inte helt intakt men hängde iaf ihop, och jag har inga problem alls idag 10 månader efter förlossningen. Den ömhet jag kände var inte koncentrerad till perineum och jag tror att det känts likadant även om jag inte spruckit. Det var läskigt att gå på toa men jag fick toppenhjälp (paraffinolja och katrinplommon var räddningen) på BB och ont hade jag aldrig märkligt nog.
anonym,
tack!
jag ska komma ihåg att skriva ner detta, brukar ha en märklig förmåga att glömma precis allt när jag är hos barnmorskan.
som att jag knappt kan gå pga smärta.
tänker bara att man inte ska behöva skriva ner såna saker i förlossningsbrevet, det ska ju vara så självklart?
"jag vill att barnet ska födas, jag vill att jag ska överleva" okej, lite överdrivet men självklarheter.
trodde förlossningsbrevet skulle innehålla specifika önskemål.
men verkligen tack för att du påminde mig.
anna,
så oerhört skönt att höra dig berätta detta.
tack!
jag känner mig lite lugnare nu, men i dag när jag först såg det ville jag nästa flytta till örnsköldsvik eller upp till piteå/luleå för att få föda på sunderbyn, där de hade så låga siffror.
tack tack tack.
kram.
clivia,
det låter också lite hoppfullt, att det inte behöver betyda slutet (alltså, slutet på intakt ringmuskel).
skönt att höra också att du är så mkt bättre allra redan!
Omföderskor spricker inte, så är det bara. Statistiken du raddar upp gäller förstföderskor och du har ju redan fött ett barn. Jag hoppas att det kan lugna dig lite.
/Annika
tack annika,
lite hjälper det, och det är bra nog!
men nog händer det väl att även omföderskor spricker?
Jag har för mig att jag har hört att det är därför vissa väljer att föda på alla fyra eller på huk, istället för liggandes på rygg, för att trycket inte så säga ska trycka bakåt så att även om man spricker så är det inte åt ringmuskelhållet där det läker mycket sämre. Jag vet inte om detta stämmer eller inte, men det kanske skulle vara något att kolla upp?
Ps. och du.. att oroa sig innan man föder barn det ingår liksom, konstigt vore det väl annars iofs. Försök ta det lungt bara och andas. Inte alls för att förminska din oro som är helt förståelig. Du ska se att det blir bra.
klara,
jaså, jag trodde bara att det var en känsla av att det gick bättre, att man fick mer kraft, som var anledningen.
får kolla.
är skönt nog inte alls lika bekymrad över dessa siffror längre.
mkt tack vare ovanstående kommentar som fött där.
förra gången hade jag inte lika mkt oro eftersom tanken på att föda i sig var så himla overklig.
så att just oroa sig var svårt eftersom jag inte riktigt visste vad det var jag skulle oroa mig över.
men att spricka, det kunde jag även som förstföderska förstå innebörden av.
när jag förstår att så mkt av detta sprickande ligger i personalens händer, känner jag mig maktlös och det är väl den sortens känsla som får en att oroa sig.
när man måste lämna över kontrollen.
men tack för uppmuntran!
Herregud, jag skrek också DET KOMMER BAJS NU!! sist, men brydde mig inte ett jota. När jag skulle föda första barnet däremot, herregud. Gick på Aurorasamtal och extra allt bara för att jag var så jävla rädd att skita på mig.
Jag mår illa av de där siffrorna.
hohoho, vad ni vill informera er omvärld, det är ju snällt.
tänk vad man oroar sig, men det är ju för att vi inte vet något om det (första gången).
för min del var det även mkt tanken på att kroppen gör som den vill, och jag bara skulle följa med, inte ha kontroll.
jag var rädd för att släppa kontrollen.
men väl där kände jag inget annat än kontroll.
när jag väl fick börja krysta iaf.
siffrorna är skrämmande.
förhållandevis låga tycker somliga, varje procentenhet för mkt tycker jag.
Hej, jag har också läst statistiken och du har fått jättebra råd här ovan om vad man kan göra - förlossningsbrev och naturligtvis att prata med dem på förhand.
Tre barn har jag fött. Har haft tur med hyggligt lätta förlossningar och inga stora grejer i form av bristningar. Med första blev jag klippt - det tog tid att läka och gjorde ont. Med de övriga två (födde på förlossningspall då, ingen bedövning) sprack jag lite bredvid ärret men behövde inte ens sy. Jag hade aldrig ont.
Så här: Det är ett forcerat förlopp (kommenderad "hård" krystning, yttre press, sugklocka/tång) som skapar de stora bristningarna och det kan ske av olika skäl. Ofta på grund av värksvaghet som kräver dropp och som i bottnar i att man är utmattad och har hållit på länge ELLER har fått epidural som gör att man blir mindre rörlig och känner krystvärkarna sämre. Logiskt är då att försöka undvika sådant som riskerar att man hamnar på rygg med svaga krystvärkar.
Upprätta förlossningsställningar är utmärkta för att man lättare hittar kraften och orken men gör det svårt för barnmorskan att hålla koll. Jag kan inte råda där.
Lycka till!
Joanna. Du får gärna ringa mig så får vi prata (Sophie har nummret). Jag har en massa tips.
Kram
Cecilia
cruella,
tack för att du gör mig lugnare!
det där med krystvärkar vet jag inte om det är en slump att de blir bra ena gången och svaga andra, men min första gång var jag stark och fixade ut honom på fem krystar (plus en som jag andades över för att inte spricka), så då kanske jag kan vara lugn?
med förutsättningen att det inte blir något långdraget och utmattande den här gången.
och jag tog epidural den gången, då kanske jag kan vara trygg i att den inte ställer till något den här gången om den inte gjorde det då?
cecilia,
tack snälla du för erbjudandet!
det kanske jag gör.
kram.
Det finns ju inga regler när det gäller förlossningar, men tittar man på statistik så ser man ju att det för väldigt många är jobbigast första gången - mest långdraget, det gör ondare tidigare i förloppet, man blir trött av smärtan och det i sig segar ned hela processen och så vidare.
Jag tror inte du behöver vara rädd! Men meddela dig tydligt hur du vill ha det, gärna på förhand och också i skriftlig form. Man är kanske inte så pratsugen när man väl kommer in och ska föda:-) Framför allt vill man inte tjafsa, det ska bara funka.
Tar du eda så håll dig uppe så länge du kan. Rotera med höfterna, det hjälper barnet att skruva sig ned och kan även hjälpa din känsel för krystvärkar etc.
Åh vad spännande!! Jag älskar att föda, fast för min del är det över nu. Tre tonåringar, två av dem födda på gamla ABC på Sös. Underbara barnmorskor!
Skicka en kommentar