Evigheter sedan.
Bara några månader sedan.
Sommaren skulle vara utflykter och cykelturer och bad-dagar, den blev illamående och soffliggande och en enda lång en-dag-i-taget-för-att-överleva.
Jag hade sett den som min revanschsommar, för att sommaren dessförinnan var så mkt utmattning och återhämtning.
Försöker ändå att mest tänka på.
Att saker sällan blir som man tänkt sig och att man inte får tänka mer på det som inte blev, än på det som faktiskt blev.
Klänningen på övre bilden gav jag iaf bort till loppis.
Fick till slut kväljningar bara jag såg den.
Bara jag ser bilder från sommaren sköljer illamåendet över mig.
Jag är inte mkt för sommaren i sig, det är nog en av de få saker jag kan se bilder från utan att bli lite nostalgisk.
Nostalgisk över gemenskap och besök och utflykter kanske, men aldrig över sommaren i sig.
Fick jag bestämma skulle det vara höst mest hela tiden.
Kanske en kort stund av vår, och vinter för omväxlingens skull.
2 kommentarer:
Jag kan inte heller se kläder jag hade i början av graviditeten utan att känna ett psykosomatiskt illamående. Förbaskat fina var ni iaf!
det är fascinerande vad psyket är förmögen till.
när jag var nygravid med torsten var det jul, jag stod inte ut med pepparkakslukten, och jag har fortfarande lite lite svårt för just lukten.
förra och förrförra julen kunde jag inte alls äta pepparkakor, den här gången går det bättre.
men doften. HU!
Skicka en kommentar