Om återhämtningen.

Granen skulle ut i dag.
Vi får se hur det blir med den saken.


Ni vet när man vaknar upp och inser att magen inte längre värker.
Mest bara svider och är ömtålig.
Och man orkar dricka vatten och till och med ställa sig i duschen.
Känslan när man sen stiger ur duschen och kämpar sig på med kläderna och får lägga sig i soffan igen.
Fast ren.
Jag är där nu.

Det var förfärligt att ha förvärkar och kaskadkräkningar samtidigt.
Vanligtvis vill man ju gärna fokusera på en sak i taget, andas bort värkar, tänka på krispiga vinterdagar osv osv.

Torsten vaknade i natt och ville inte vara med sin pappa.
Så vid ett tillfälle satt jag på toaletten, med honom i knät.
Jag kände mig som urmodern, trots att jag inte visste vad jag skulle göra av all smärta.

I morse frågade han hela tiden med gråten i halsen om jag var frisk nu.
"Är du frisk nu mamma?" och när jag stod inne på toaletten och ville kräkas stod han bredvid och frågade igen.
Lilla hjärtat.
Och att försöka låta tapper och glad och säga att det inte är någon fara, samtidigt som magen hulkar sig.
Huga.

Men det är intressant hur kroppen verkar ta bara en viss mängd smärta.
För även om jag varit stel och haft svårt att resa mig upp ur soffan pga fogarna.
Så har jag inte riktigt tänkt på dem i dag, när jag legat och försökt andas bort magontet.
Tack och lov att det är så.

Nu ska jag lägga huvudet mot kudden igen.
Och andas ut över att slippa föda barn mellan spyorna.