2012/01/29

Om min senaste förlossning.

Jag ska berätta lite (massor) om min senaste förlossning nu.
Ni får ursäkta allt tjat om graviditet, jag har inte så mkt annat nu.
Det är lätt att man även vältrar sig i nostalgi, tider som dessa.

När jag fick börja krysta.
Tog det bara fem minuter, fem krystar, innan han var ute.
Det var så skönt att känna styrkan i min diafragma, täppa till vartenda hål i mig utom neråt och bara pressa.

Han kom ut, men det gjorde inte moderkakan, så de la is på min mage.
Och sen masserade de.
Och efter en halvtimme fick jag någon medicin, och efter ytterligare en stund satte de akupunkturnålar i tårna.
Till slut kom den.
Lite trasig i kanterna, och ungefär då upptäckte de att blodet som kom från mig inte gick att stoppa.

Barnmorskan letade och letade, och herregud alla som har fött ett barn vaginalt vet att det sista man vill då.
Det sista man tror att man klarar.
Är kalla och hårda instrument in i sitt innersta.

De stoppade in långa tampenader i mig.
Det kändes ungefär som de där hårdaste pappersremsorna man river av och torkar händerna med på vissa offentliga toaletter.
Ungefär två meter långa var de, för att suga upp allt blod, och sen drog de ut snabbt snabbt så att mitt inre inte skulle hinna fyllas med nytt blod.
Så att de kunde se var blodet kom ifrån.

Men de såg aldrig.
Förlossningsläkaren fick komma, min epidural hade sedan länge släppt, och allt jag tänkte på var att slappna av.
Jag la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.


Jag såg förlossningsläkarens yviga rörelser, hon drog högerarmen snabbt bakåt, ungefär som när man kastfiskar.
Jag antog att hon sydde, efter ett tag frågade jag om de hittat det, jag tyckte hon sydde så länge.
Men de hade inte hittat det.

Istället började de ringa ner till operationsavdelningen.
För att förbereda ett rum.
Jag hade förlorat nästan två liter blod, mitt blodtryck var nere på 80/45, och när de skulle montera fast den nedre delen av sängen.
För att kunna köra iväg mig till operation.
Så fungerade det inte.
Jag fick flera gånger lyfta upp min underkropp i de där benklykorna, och hålla uppe mig själv så medan de försökte fixa sängen.
Jag märkte att barnmorskan blev stressad, tillslut sa de "vi måste köra ändå", och skrattade lite lättat till när jag sa mitt femte "det går bra" på hennes fråga.
"Du klarar visst allt" och sen rullade vi.

Jag skymtade min käraste stå en bit bort med Torsten och en annan ur vårdpersonalen.
De mätte och vägde, och jag kände ett sådant lugn.
Om det skulle hända mig något, om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Det gjorde mig så lycklig.


Väl i operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ytterligare, och jag hörde narkosläkaren säga "hon klarar inte det här vaken, vi måste söva henne" och jag sa tack.
Ja tack.
För jag orkade verkligen inte slappna av längre, trycka undan varje impuls att skrika och fly.
Efter en sista kraftansträngning med att klättra över från förlossningssängen till operationsbädden, fick jag försvinna.
Och lägga precis allt i alla andras händer.

Efter några timmar vaknade jag.
Och senare kom min familj ner.
Det var så overkligt, jag kände mig som en belastning (vilket jag alltid gör när jag uppsöker vård, försöker att inte klaga osv) och försökte att vara så enkel som möjligt.
Jag glömde nästan bort att jag just fött ett barn, och att alla i personalen faktiskt tyckte att man skulle göra allt för att det barnet skulle få komma till mig.
Så snart som möjligt.

Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste som hade fått sitta där i timmar och bara vänta.
"Men jag hade ju Torsten" sa han.
Och sen fick vi åka upp till bb och till ett alldeles eget rum, jag var sängliggande i två dagar och blev inte bättre trots allt blod jag fick.

Hämtade mig först på fjärde dagen, och tänkte hela tiden att en förlossning.
Det gör jag om vilken dag som helst.
Bara jag slipper vara gravid igen.

Flera veckor senare råkade jag nämna för min mamma att jag var så less på att blöda.
Och hon sa att man inte alls skulle blöda så länge, det var det ju ingen som hade sagt till mig, så jag bara väntade ut det hela.
Ibland höll jag mig i dörrkarmen hemma för att smärtan var så hemsk.
Men jag tänkte bara att så här ska det väl vara.
Men det skulle det inte.

Jag hade kvar bitar av moderkakan i mig, och fick undersökas och sedan ta ett utdrivningspiller.
Så att livmodern kunde få hjälp att stöta ut det sista.
Vid det laget hade jag redan börjat om skolan, och försökte söka praktik och göra slutuppgifter samtidigt.

Nu njuter jag.
Av det faktum att jag vet att jag inte ska blöda så där länge.
Och att jag vet att även om jag gör det och behöver lång tid att återhämta mig.
Så ska jag bara vara hemma med mitt barn, inte hålla redovisningar och gå på intervjuer (och packa ihop lägenheten och flytta till Sthlm, och göra modereportage) herregud.
Den här gången ska jag bara vara.

11 kommentarer:

columbine sa...

här ligger jag en söndagkväll med datorn i knät och grinar lite. fina fina ord. om det här overkligt verkliga en förlossning är

Lisa sa...

Oj, med tårar i ögonen läser jag din berättelse och minns min första förlossning . Känslan av att ligga på uppvaket och längta så fruktansvärt mycket efter min lilla familj är helt obeskrivbar. Lyckotårar som aldrig slutade rinna. Och det magiska att vi som varit två helt plötsligt och alldeles naturligt och självklart nu var en helhet på tre. Ah, jag har upplevt det igen sen dess och drömmer om en tredje gång.

Tack för att jag får läsa!

Anna Neah sa...

Jäklar vilken stark berättelse. Jag blir helt matt bara av att läsa det. Jag försöker vänja mig vid tanken att jag kanske någon gång själv kommer att ligga där. Helt utlämnad åt andra. Jag är så djävulsk rädd för hela grejen med en förlossning. Jag söker läsa och se det som terapi. Att så många klarat det före mig. Men jäklar vad det skrämmer mig. Samtidigt vet jag att jag inte kan vänta så himla länge till. Klockan tickar... Huvvaligen!

Johanna sa...

Ahhh!!!
Satt på Ikea (en stund över när man och barn var på toa) och kolla i mobilen.
Så fort jag börja läsa börjar tårarna komma. Så jag var tvungen att sluta men nu är jag hemma och kan läsa utan att behöva hålla tillbaks tårarna! (fast min man kollar lite konstigt på mig och undrar vad jag gör...)

Fasikens vilken bra inställning du har nu!

Att du orkar tänka så nu. Hoppas att förlossningen går bättre denna gång!

Olivia sa...

Men jisses.. OJojojoj, vilken historia. Jag vet knappt vad man ska säga, vad stark du är.... Ja imponerad till och med även om det låter lite konstigt i sammanhanget.. Eller vad fasiken, klart imponerad är ett bra ord, imponerad av vad du gått igenom och hur modig du måste ha varit.

Lycka till med nästa nu och jag håller tummarna för att det ska gå bra... Går in här varje dag och undrar, har det blivit en liten än. :)

Louise sa...

Jag ryser i hela kroppen. Fick kejsarsnitt så det här med underlivet känns fortfarande heligt och uschligt med ngn som "gräver" i en. Förstår inte hur det är möjligt att utstå ngt sådant.

Men en eloge till dig som ändå verkar positivt inställd till ytterligare en förlossning. Har för mig att du tidigare har skrivit det.

Joanna sa...

vad rörd jag blir av att ni berörs av min berättelse.
verkligen.

och om min inställning, jag tror att mkt beror på min jobbiga graviditet, jag ser förlossningen som en befrielse.
hade jag haft det lättare under de här nio månaderna, då hade jag garanterat känt annorlunda inför förlossningen.

och vi klarar alla så mkt mer än vad vi tror.
det är alltid värst att höra om det, när man är mitt uppe i det blir allt en helt annan sak.

heja oss!

cruella sa...

Kära du, jag hade ingen aning om att det blivit så jobbigt på slutet första gången. Jag önskar av hela mitt hjärta att du får uppleva det som faktiskt blivit verklighet för så många av oss: att andra (och tredje och fjärde...) gången är SÅ mycket lättare.

Joanna sa...

tack, cruella!
det är lustigt ändå, för jag ser ändå min första förlossning som väldigt enkel.
det är först när jag läser mina egna ord som jag kan tänka att oj, det kanske var lite jobbigt ändå, där på slutet.

och direkt efter förlossningen, när vi hade alla vänner på besök och de frågade hur det gick, så berättade jag ju glatt hur lätt det varit för mig.
det var min käraste som ibland inflikade att "ja, fast lite jobbigt var det ju också, hade vi inte haft den sjukvård vi har hade du ju exempelvis lika gärna kunnat dö".

det är väl tiden för hur länge jag behövde vänta på att öppnas helt, och tiden som jag behövde krysta, som får mig att känna att det ändå gick väldigt bra.

jag tänker varmt om min första förlossning.
nu ska det bli mkt intressant att se hur nästa blir.

Anonym sa...

hej, vad fint du berättar.
och vilken otur du hade!
men vilken tur att du minns det positiva.
så var det för mig också, jag hade en lite knasig första förlossning och födde ett oväntat säte, men det gick bra, och jag mindes det som fantastiskt.
hur man lagrar händelser i sitt inre är starkt, och ibland är det bara i ens sätt att minnas som man kan påverka. nu hoppas jag du får en fantastisk förlossning! det tror jag, för jag tyckte själv att det kändes nästan som fusk andra gången, när man visste hur det funkade.
/ Rymdis

Anonym sa...

buhuuu. jag borjar faktiskt grata nar jag laser det har. fasiken vilket javla jobb det ar att foda barn. det ar fantastiskt pa manga satt, framst for den lilla manniskan som man satter till livet, men samtidigt ar det ocksa sa tufft. nasta gang jag ar nyforlost kommer jag sta pa mig lite mer nar jag har ont och alla sager att det ar normalt. smarttrosklar ar olika. jag fick en blod/varansamling i buken som matte 8 cm i diameter och fick till slut aka in till sjukan med ambulans. allt ar bra nu, men jag hade garna sluppit sjukhusvistelserna efter forlossningarna.
all lycka till dig nu.