Om min senaste förlossning.

Jag ska berätta lite (massor) om min senaste förlossning nu.
Ni får ursäkta allt tjat om graviditet, jag har inte så mkt annat nu.
Det är lätt att man även vältrar sig i nostalgi, tider som dessa.

När jag fick börja krysta.
Tog det bara fem minuter, fem krystar, innan han var ute.
Det var så skönt att känna styrkan i min diafragma, täppa till vartenda hål i mig utom neråt och bara pressa.

Han kom ut, men det gjorde inte moderkakan, så de la is på min mage.
Och sen masserade de.
Och efter en halvtimme fick jag någon medicin, och efter ytterligare en stund satte de akupunkturnålar i tårna.
Till slut kom den.
Lite trasig i kanterna, och ungefär då upptäckte de att blodet som kom från mig inte gick att stoppa.

Barnmorskan letade och letade, och herregud alla som har fött ett barn vaginalt vet att det sista man vill då.
Det sista man tror att man klarar.
Är kalla och hårda instrument in i sitt innersta.

De stoppade in långa tampenader i mig.
Det kändes ungefär som de där hårdaste pappersremsorna man river av och torkar händerna med på vissa offentliga toaletter.
Ungefär två meter långa var de, för att suga upp allt blod, och sen drog de ut snabbt snabbt så att mitt inre inte skulle hinna fyllas med nytt blod.
Så att de kunde se var blodet kom ifrån.

Men de såg aldrig.
Förlossningsläkaren fick komma, min epidural hade sedan länge släppt, och allt jag tänkte på var att slappna av.
Jag la all min energi på att slappna av på att inte erkänna ens för en endaste sekund.
Att det gjorde så ont att jag ville skrika från djupet av min själ.
För hade jag gjort det.
Hade jag yppat ens ett enda litet aj.
Då tror jag att kroppen hade hakat på allt för fort, sinnet och känslorna och jag på en gång blivit spänd och fått mer ont.

Jag såg förlossningsläkarens yviga rörelser, hon drog högerarmen snabbt bakåt, ungefär som när man kastfiskar.
Jag antog att hon sydde, efter ett tag frågade jag om de hittat det, jag tyckte hon sydde så länge.
Men de hade inte hittat det.

Istället började de ringa ner till operationsavdelningen.
För att förbereda ett rum.
Jag hade förlorat nästan två liter blod, mitt blodtryck var nere på 80/45, och när de skulle montera fast den nedre delen av sängen.
För att kunna köra iväg mig till operation.
Så fungerade det inte.
Jag fick flera gånger lyfta upp min underkropp i de där benklykorna, och hålla uppe mig själv så medan de försökte fixa sängen.
Jag märkte att barnmorskan blev stressad, tillslut sa de "vi måste köra ändå", och skrattade lite lättat till när jag sa mitt femte "det går bra" på hennes fråga.
"Du klarar visst allt" och sen rullade vi.

Jag skymtade min käraste stå en bit bort med Torsten och en annan ur vårdpersonalen.
De mätte och vägde, och jag kände ett sådant lugn.
Om det skulle hända mig något, om jag trots allt skulle dö.
Så hade jag ändå fått ha mitt barn på bröstet och jag visste att de två skulle ha varandra.
Det gjorde mig så lycklig.

Väl i operationssalen hade mitt blodtryck sjunkit ytterligare, och jag hörde narkosläkaren säga "hon klarar inte det här vaken, vi måste söva henne" och jag sa tack.
Ja tack.
För jag orkade verkligen inte slappna av längre, trycka undan varje impuls att skrika och fly.
Efter en sista kraftansträngning med att klättra över från förlossningssängen till operationsbädden, fick jag försvinna.
Och lägga precis allt i alla andras händer.

Efter några timmar vaknade jag.
Och senare kom min familj ner.
Det var så overkligt, jag kände mig som en belastning (vilket jag alltid gör när jag uppsöker vård, försöker att inte klaga osv) och försökte att vara så enkel som möjligt.
Jag glömde nästan bort att jag just fött ett barn, och att alla i personalen faktiskt tyckte att man skulle göra allt för att det barnet skulle få komma till mig.
Så snart som möjligt.

Det där fina lilla fikat med mackor och svensk flagga på bricka som alla talar om, fick min familj fika ensamma uppe i förlossningsrummet.
Jag tyckte synd om min käraste som hade fått sitta där i timmar och bara vänta.
"Men jag hade ju Torsten" sa han.
Och sen fick vi åka upp till bb och till ett alldeles eget rum, jag var sängliggande i två dagar och blev inte bättre trots allt blod jag fick.

Hämtade mig först på fjärde dagen, och tänkte hela tiden att en förlossning.
Det gör jag om vilken dag som helst.
Bara jag slipper vara gravid igen.

Flera veckor senare råkade jag nämna för min mamma att jag var så less på att blöda.
Och hon sa att man inte alls skulle blöda så länge, det var det ju ingen som hade sagt till mig, så jag bara väntade ut det hela.
Ibland höll jag mig i dörrkarmen hemma för att smärtan var så hemsk.
Men jag tänkte bara att så här ska det väl vara.
Men det skulle det inte.

Jag hade kvar bitar av moderkakan i mig, och fick undersökas och sedan ta ett utdrivningspiller.
Så att livmodern kunde få hjälp att stöta ut det sista.
Vid det laget hade jag redan börjat om skolan, och försökte söka praktik och göra slutuppgifter samtidigt.

Nu njuter jag.
Av det faktum att jag vet att jag inte ska blöda så där länge.
Och att jag vet att även om jag gör det och behöver lång tid att återhämta mig.
Så ska jag bara vara hemma med mitt barn, inte hålla redovisningar och gå på intervjuer (och packa ihop lägenheten och flytta till Sthlm, och göra modereportage) herregud.
Den här gången ska jag bara vara.