Om något tänkvärt for ever and ever.

På femman har de ett program.
Som heter How to look good naked.
De tar upp ett bra fråga en poäng som maler runt oftast i kvinnors huvuden.
Men säkerligen i en hel del mäns också.

Vad är det med oss och vår självuppfattning?
Man får för sig saker om sin egen kropp.
Och tror så fast på den egna uppfattningen att ingen annans ord hjälper.
Man bestämmer sig för att rumpan är för stor att ögonen är för ojämna eller att näsan är för liten i förhållande till örsnibbarna.
Eller något annat som ingen annan tänker på.

Programmet låter personerna peka ut vad det är de inte gillar hos sig själv.
De senaste dagarna har kvinnor tagit tag i huden.
Märk väl; huden.
På magen och sagt uuuh fett.
Och nu är det ju faktiskt så att människokroppen behöver fett.
För att fungera.
Och vilken mager modell som helst skulle få ihop till ett veck på magen.
Om hon tar tag i huden och trycker ihop den.

Jag är likadan.
Har saker jag tänker på som ingen annan tänker på.
Och när jag var yngre när jag gick på högstadiet.
Då tyckte jag att min rumpa var så hemskt stor.
Och benen så fasligt kraftiga.
Och sanningen var att rumpan var stor, eller större än de flesta andra av mina jämnåriga för jag kom in i puberteten.
När jag var nio år.
Och min kropp hann utveckla kvinnliga former lite i förväg och benen var inte stora de var.
Nu när jag tittar så här i efterhand.
Rätt välsvarvade.
Men för en trettonåring som har en kropp som plötsligt ska ändra form.
Blir det lätt att man tänker hjälp.
Man hinner inte med kroppens förändring man har alltid gått med en kropp som inte skiljer sig nämnvärt från pojkarnas.
Och så helt plötsligt breddar den sig på vissa ställen och det är lätt att tänka att det beror på överflöd.
Det värsta felet är när dessa missuppfattningarna stannar kvar.
Stannar hos en även när man är vuxen när man för länge sedan borde fått veta.
Och förstå.
Att alla ser olika ut och alla är vackra i någons ögon.

En kroppsuppfattning som stannade kvar hos mig länge var.
Att mitt ena öga var så mkt mindre än mitt andra.
Och att de var små grisögon det trodde jag väldigt länge.
Så djupt trodde jag det att när min bror en gång sa "du har såna rådjursögon" när han såg ett foto på mig.
Trodde jag han såg fel att det var någon annan på bilden.

När jag ser programmet på femman tänker jag först "men skärp dig kvinna!" när någon.
Precis som jag.
Står och är kritisk över sin kropp.
Kritisk över sin tjusiga kvinnokropp vare sig den är rund smal bred eller kort.
Och sen känner jag mig dum.
För jag är inte ett dugg bättre själv.
Jag är bara människa.