Åren efter sveket var kaos och sorg och en massa kärlek.
Jag träffade vänner som stannat i mitt liv sedan dess.
Jag bodde i samma stad som min bror och min kusin (två särskilda, det har varit vi tre sedan födseln) och det gav mig trygghet.
Och min syster hade just flyttat tillbaka med ett underbart barn, de två gav mig annat att tänka på de var min fristad.
Jag bodde ihop med min allra äldsta vän (vi fann varandra på dagis) och jag hade visserligen kvällar då jag tyckte att livet strålade.
Någon timme om dagen hade jag föreläsning i konstvetenskap.
Sen fikade vi resten av tiden på fiket utanför universitetsbiblioteket.
Höll stenkoll på killarna vi tyckte var snygga, och blev bjudna på fester alla veckans dagar.
Det var även tiden då jag började lägga håret i vågor och alltid tyckte mig vara lite för stor för min klädstorlek (det var väl alkohol och antidepressiva piller och alldeles för konstig mathållning som gjorde det).
Att jag skulle vara överviktig fanns inte i min värld, det var i min uppfattning klädkedjorna som gång på gång klantade sig och nödgade mig att ta en, eller fem, storlekar större än tidigare.
På något sätt tyckte jag ändå att jag var fantastisk.
Trots detta självhat och ständiga ifrågasättande av min hela existens.
Vilken kombination alltså, inte konstigt att jag kände mig förvirrad.
3 kommentarer:
Du var, och är fortfarande, fantastisk!
Tänk att jag ju kände igen dig från Umeå. Vi satt också på UB-fiket och spanade på snyggingarna. Men jag var cool streetbrud med kort, rött spretigt hår. Ganska långt från vågor mao.
Tänk vad tiden går fort. Jag tänker tillbaka på den där tiden med viss saknad. Jag älskade min studietid och kan inte fatta att det snart har gått 10 år sedan jag flyttade från Umeå. Vi hade så himla roligt!!! Samtidigt är jag så glad över mitt som det ser ut nu.
Överlag är jag väldigt tacksam och glad över livet,trots att det inte alltid är guld och gröna skogar.
Hoppas du mår bättre nu när du är sjukskriven. Blev glad för din skull när jag såg det. Det är liksom skönt när någon annan talar om vad som är bäst för en. Så har man någon att skylla på... =)
Ta hand om dig!
tack agnes!
det märkliga är ju att jag också tänker tillbaka med värme om den där tiden.
inte just om kärleken, men om allt runt omkring, alla vänner och alla upptåg.
jag mår mkt bättre psykiskt av att få vila.
det var nästan en total utmattning på gång tror jag, nu orkar jag exempelvis klippa naglarna på mitt barn, bara en sån sak visar väl att man hade lite för lite energi innan.
eller som att jag faktiskt orkar lyssna på vad min man har att säga, även om det inte är något absolut akut utan bara tankar och funderingar.
det är skönt att tillåtas all denna vila, och att min man ser det som min uppgift.
att vila.
när han tapetserar, packar upp, handlar mat, hämtar barn, arbetar, skruvar möbler, kastar skräp, hämtar kvarglömda cyklar, lagar mat.
jag får ett sting av dåligt samvete och känner mig lat, men han påminner mig lugn bara om att det är vad jag ska göra nu – ingenting.
kram!
Sådär har jag känt hela mitt liv. Att jag är fantastisk samtidigt som jag verkligen har hatat mig själv. Så himla knäppt. Glad att det inte är så längre. Nu tycker jag att jag är genuint bra.
Skicka en kommentar