För snart ett år sedan tog jag min examen, och fick vara hemma med Torsten oavbrutet i nästan tre månader.
Inte förstod jag då precis hur utarbetad jag var.
Man bara kör på.
När jag tänker tillbaka på min sommar med Torsten får jag ibland nästan tårar i ögonen, det blir iaf några stick därbak och jag måste tänka på annat.
Jag skulle ha pratat med någon, någon professionell och kanske skulle jag egentligen också ha behövt vara sjukskriven för att återhämta mig.
Jag känner mig fortfarande sliten efter mina månader efter förlossningen, de tio månaderna som jag fortsatte på högvarv och skulle bli klar med skolan samtidigt som jag hade mitt (roliga, men ändock ännu ett åtagande) jobb, samtidigt som vi packade ihop lägenheten och flyttade till en ny stad.
Och ja, genomförde min slutpraktik, det krävde natuligtvis sin energi bara det.
Torsten fick inte vara med hela sin mamma, jag bara höll mig just ovan ytan, i sommar tänker jag att vi ska ta revansch.
2 kommentarer:
Det är nog som oftast så tänker jag, att man inte ser och känner förens man stannar.
Hoppas ni får en riktigt god revansch i sommar, det tror jag!
tack tuvaminn,
visst är det så, man ser först efteråt.
med trötthet och med allt annat.
Skicka en kommentar