Om den högst normala magen.

Tant Grön påpekar vänligt men bestämt i det här inlägget att man kanske inte ska vara så hård mot sig själv.
Att magen för de allra flesta inte blir sig själv i kroppen efter en.
Eller två eller ännu fler graviditeter.

Det är verkligen sant, jag måste verkligen komma ihåg det.
Det är så svårt att fatta bara, herregud min kropp är 33 år gammal och nu ska jag bära mitt andra barn fram till födseln.
Den ÄR sig själv redan, för den är vad den är.

Dessutom var jag tvungen att titta på bilder från förra gången (se bild ovan).
När jag väntade Torsten, och alltså.
Magen var faktiskt cirka så här står även då, när jag var i samma vecka som jag är i nu.
Jag har bara hunnit glömma bort.
Det enda som är skillnaden är kanske egentligen att den inte vuxit så mkt mer än från det den redan var.
Eller vänta herregud vad säger jag, det är klart att den har vuxit.
Nu ska jag lämna denna typ av tankar kring magen DEN SKA FÅ VARA SOM DEN ÄR.
Tigerrandig och hårig och stor med volangerna från förra gången som en avslutning på nya bulan innan låren tar vid


Nu ska min familj gå ut och leka och jag ska stanna hemma.
För i går promenerade jag (en högst normal promenadmängd) och därför gör det så ont i fogarna i dag.
Att jag helst inte rör mig alls och DET tänker jag skriva en hel massa del mer om.
Senare.