Några människor.
Kanske allt för många människor.
Tycker att de kan fråga par rätt ut när det är dags att skaffa barn.
Utan att ha en tanke på att paret i fråga kan ha kämpat i flera år på att få chansen till detta efterlängtade barn, ställs denna fråga.
Är man så ofin och fullkomligt inkapabel att man tänker att ämnet är något man samtalar över under en middagsbjudning eller lunchrast.
Då kan man rätt säkert dra slutsatsen att den här sortens människor inte har några hämningar öht.
När det kommer till par som redan har ett barn.
För hallå, då funkar ju allt så då måste det ju vara fritt fram att pressa och stressa, eller hur?
Men vi vet att det inte är så.
Det kan ta år.
Bara för att man har ett barn innebär inte det att man blir gravid igen så fort man bestämmer sig för det.
Vi till exempel har försökt i ett år innan det till slut lyckades.
Och då är ett år egentligen inte särskilt länge.
Det är bara ca tolv gånger, och ändå hinner det bli en stor frustration.
Jag kan inte ens börja förstå hur tärande det är för alla som försökt så mkt längre.
Och får fortsätta försöka.
Utan att låta allt för förmanande.
För ni vet det säkert redan och frågar säkert inte.
Man ska helt enkelt inte fråga.
Inte rakt ut och inte förbifarten, inte i nu är det väl ändå dags-termer, inte när man sitter och fikar ett gäng eller äter middag med många andra.
Man kanske inte ska fråga alls.
Vill den det berör ha någon att tala med saken om kanske det är den berörda som ska ha rätten att först ta upp ämnet.
21 kommentarer:
TACK!!
Jag brukar hålla med dig, men den här gången gör jag det inte. Jag tycker att vi är allt för dåliga på att dela erfarenheter och prata med varandra om det som är svårt. Tystnad gör detta till ett ännu större problem, då blir man inte bara barnlös, utan den andra pratar bakom ryggen på. Skam, skuld, ensamhet. Man kan inte lägga ett sådant ansvar på andra människor, att de ska veta vad som passar sig och inte, man kan bara ta ansvar för sig själv och markera sin gräns och säga nej till något man inte vill prata om.
/Sofia - barnlös och kämpande
Min fästman fräste nyligen av en arbetskamrat som frågat massor med gånger (och aldrig ens träffat mej). Hur kan intresset för hurvida okända människors eventuella barnanskaffande vara så stort? Arbetskamraten blev ganska flat efter det och bad om ursäkt. Mej händer det nästan varje månad när magen är pms-svullen och putig att någon frågar om jag är gravid. Ibland helt okända eller ytligt bekanta. Va f*n! Om jag skulle vara det skulle jag väl själv tala om när jag tycker att jag känner att det är läge? Ibland får jag känslan av att människor tycker att vi är störande som avviker från världsordningen. Jag är 32 och fästmannen 29. Typ: "Tänk, tänk om de är såna där som inte vill ha barn?" Hemska tanke! Eller så kan jag känna att människor får panik för min skull för att jag tydligen börjar bli till åren.. Själv har jag noll panik och har inte egentligen bestämt mej för hur jag känner för barn (eller om det ens är möjligt). Oj, vad långt det blev! Det här ämnet engagerar:) Tack för ett klokt inlägg och jag älskar ditt sätt att skriva. Det är sån skön känsla att läsa:)
Ja, det är komplicerat!
Själv började jag svara exakt som det var - att vi kämpade som fan och att det ändå inte kom någon unge - vilket försatte omgivningen i chock (och kanske lite skam, just för att de var så nyfikna och ohämmade i sina frågor?). Trots att många frågade rätt ut, utan synbar eftertanke, så var det nästan ingens om förväntade sig ett ärligt svar...
Sedan reagerade jag nog lite olika beroende på vem som frågade. När de nära vännerna frågade så kändes det helt ok (och det frågade även på ett bra sätt), men när det kom upp i lunchrummet så kändes det lite mer tveksamt.
sofia,
jag tycker verkligen att det är något vi ska prata om.
jag tycker bara att folk ska tänka efter innan de börjar fråga, det är något jag anser alla borde förstå och ingen ska behöver förklara.
det är väldigt många som frågar utan att man ens har en särskilt nära relation.
och att fråga stup i kvarten, som vissa gör, är bara ofint tycker jag, det handlar inte om att man ska tabubelägga ofrivillig barnlöshet, det handlar om respekt och gränser.
att en vän är barnlös och har berättat om det och om sina känslor kring det är en helt annan sak.
då tror jag att ett visat intresse (på lagom nivå och i rätt stund) bara visar att man bryr sig om den andra.
charlotta,
jag arbetade med en kvinna som var (är) pinnsmal.
hon fick väldigt ofta frågan om hon väntade barn, gärna när hon hade empireliknande skärning på överdelen.
det var som att folk tyckte att frågan var för alla att ta upp, och att det absolut inte kunde handla om annat än graviditet eftersom hon ju i övrigt var så smal.
världen enligt j,
jag har också svarat som det varit, eftersom jag kanske också varit lite lugnare iom att ett barn redan finns, men också för att jag aldrig behövde försöka så frustrerande länge.
det hann aldrig bli en hemskt laddad fråga för mig.
jag tycker att det ärliga svaret är det bästa, för att folk ska förstå att det är ett ämne som redan är på tapeten, och kanske även tänka efter om att inte ligga på och tjata så himla mkt.
men för vissa kan tårarna börja bränna och det är för dem jag tycker att man ska vara lite mindre tanklös innan man börjar fråga.
den vänskapliga frågan som lugnt och försiktigt frågar "funderar ni på barn?" är en helt annan sak än den i lunchrummet som mer manande säger "nåååå, är det inte dags för er snart?!".
Jag vet att detta inte är riktigt samma sak, men jag kan tycka att det är lite obekvämt när folk frågar om vi inte ska gifta oss snart. Meh, liksom... Fast inte samma grej som ofrivillig barnlöshet, så det kanske inte hör hit... Själv frågar jag inte folk om eventuella barnplaner - inte ens när det börjar bli uppenbart att ett är på väg :)förutom de närmsta så är det lite för privat.
Hm. Tror jag förstår vad ni menar, men känner inte igen mig. Jag är 37 år, barnlös, jobbar på stor arbetsplats (som liknar din, J) där det alltid är någon som är gravid men där det också finns kvinnor som pratar ganska öppet om sin frivilliga eller ofrivilliga barnlöshet, missfall osv. Jag har aldrig stött på det där ni beskriver - oförstående människor som klampar runt och tränger sig på. Men jag har heller aldrig upplevt att någon tar så illa vid sig av personliga ämnen. Skulle någon kliva över deras integritetsgräns är jag övertygad om att de fräser ifrån. Det hoppas jag att ni också gör! Men att 'förbjuda' vissa samtalsämnen, som du ju är inne på i själva blogginlägget J, det tror jag inte på.
/Sofia igen
Och, även om jag inser att jag nu kanske kastar in en brandfacka, så vill jag säga något om de större frågor som jag tror ligger bakom 'problemet'. Kvinnors självbild. Föreställningar. Vår egen relation till våra känslor. Inställning.
Jag har väninnor som ser varje mens som ett missfall.
Jag har väninnor som tar det coolare och tänker: det blir som det blir.
En stor skillnad mellan dem är att de senare mår mycket bättre. De har kunnat hantera ickegravida månader som en väg till det fantastiska barn de sedan fått. Inte som ständiga misslyckanden.
Alla dessa ok vi lägger på oss själva.
Alla gånger vi blickar bakåt på det vi inte har i stället för att vila i det som kan bli.
Och sen undrar vi varför vi är så trötta!? ;-)
/Sofia igen
Vi har en son och vill gärna ha ett till barn nu, efter 2,5 år. Jag är så nervös över att det kommer ta lååång tid. Hur gjorde du för att lugna nerverna?
Det är konstigt det där, särskilt när man redan har ett barn då antar folk som du säger att det liksom går automatiskt lätt efter det. Jag kanske inte har lust att redogöra för alla mina missfall (eller för den delen när det är brist på action överhuvudtaget) i lunchrummet över fika liksom... det känns helt enkelt inte som den sortens samtal.. Och om man då säger att man kanske är nöjd med ett, eller att man får vänta och se, då är det förvånansvärt många människor som kommer med en lång utläggning om hur viktigt det är att ha syskon och att ensambarn blir konstiga i huvudet. (!) (Mer eller mindre rakt ut, konstigt och otrevligt tycker jag, särskilt som jag själv är ensambarn ;) lite konstig kanske och nöjd med det.) Jag vet liksom aldrig vad det är meningen man ska svara då, typ -Ja ursäkta oss, vi lovar att genast anstränga oss mera att sätta fart på fabriken där hemma.
Eller?
magpies,
men visst hör det ändå under samma kategori?
frågor som ställs som om svaren vore för allmänheten, när det egentligen inte har med särskilt många andra att göra.
sofia,
det låter som att du har en familjär arbetsplats, så härligt!
de oförstående klamparna har aldrig fått mig att ta illa vid mig, men som jag upplevt hos mina vänner när vi pratat om saken så är det mer en irriterande låt mig vara-känsla man får av att alltid få frågan.
kanske har jag uttryckt mig lite otydligt i mitt försök att få mina tankar i text, men att förbjuda samtalsämnen är verkligen inte något jag förespråkar.
jag menar bara att vissa saker inte är en rättighet att fråga.
man kan prata om det, men man ska inte fråga folk hit och dit om saker som inte berör en själv.
jag frågar inte folk hur deras sexliv är, bara för att få veta.
jag frågar inte om någon ska gifta sig, eller byta jobb, eller om de blivit kär i någon annan än sin partner, bara för att få veta.
man kan prata om alla dessa saker, men så länge man inte är den det personligen berör så tycker jag inte att det finns någon anledning att fråga.
jag ser inget i min kropps beteende som misslyckanden.
de månader jag inte blivit gravid (när jag önskat att jag vore gravid) har varit både sorg och glädje.
mest glädje, eftersom jag insett att min kropp behöver varje extra månad den kan få i sitt återställande från förra graviditeten (tänker mest på foglossningen, som aldrig försvann helt och hållet efter första barnet).
mina krav på mig själv har aldrig haft med fertiliteten att göra.
men varför ska rätten att ställa frågan om någon ska skaffa barn ligga hos alla?
när det är en sak som inte berör fler än två (oftast).
facutvivas,
jag var inte nervös, jag var mest småirriterad.
tänkte "men va faan".
och sen lät jag det vara. tänkte inte så jättemkt på det, det hann ju inte gå så fasligt lång tid egentligen.
men sen kände jag också att om det inte blev fler barn så var det också bra, vi har det bra redan som det är.
kanske det gjorde att jag inte kände någon stress.
klara,
det är det jag försöker få fram, att det inte är lunchrumssamtal som så många verkar tycka.
barn verkar vara allas ensak.
Det skulle vara intressant att höra vad en sån där 'klampare' skulle säga om saken. Varför ställs frågan? Vad vill de?
Hursomhelst, kram på er morsor och ickemorsor.
/Sofia för femtielfte gången
Ja jag skulle också vilja veta vad alla som ställer de där frågorna om "ska inte ni skaffa barn snart" tänker. För mig är det lika privat som att fråga någon om deras sexliv i termer som hur ofta och vilka ställningar. Men jag kan tänka mig att om det är folk som fått egna barn vill de bara att alla andra också ska uppleva miraklet. Ändå konstigt för frågor om det andra jag räknar upp kommer inte lika ofta.
Jag är bara 23 år gammal, min sambo och jag har varit tillsammans i mindre än ett år. Några bekanta till oss envisas att fråga gång på gång när det "är dags". Att få frågan när man försöker och försöker måste vara otroligt jobbigt, för oss är det helt enkelt frågan om att det är tröttsamt med människor som tror att det måste ske på momangen. Vi vill ta det lugnt, och ta det när vi känner oss redo. Stör mig något oerhört på att få den frågan från någon man känner mindre väl, att dessa människor utgår från att vi för det första vill ha barn som om det vore det självklaraste i världen, och att det för det andra ska vara något slags prio före allt annat. "Är det dags snart" är helt enkelt en märklig och okänslig fråga.
sofia,
jag älskar att du diskuterar med mig.
det får gärna bli för sjuttielfte gången också.
jag har också ofta undrat vad klamparna är ute efter.
antagligen ingenting alls, jag tror att frågan i väldigt många fall mest bara ställs, som för att prata om vädret typ.
de tänker inte på gränsen, det är det jag ville påpeka mest, att det kan finnas en gräns och att vissa frågor inte är väder-frågor.
anna eleonor,
det är mkt möjligt att det handlar om det där miraklet.
för min del har jag aldrig förstått hetsen. ja visst, att få ett barn är obeskrivligt, och ändrar livet på många sätt, höjer det till något mer, men så behöver det ju inte vara för varje person, och att försöka pracka på någon det skulle aldrig falla mig in.
men så skulle ju att ställa frågan heller aldrig falla mig in, så det finns väl olika sorters människor (skulle jag kunna tro, hehe).
esteterier,
precis så!
jag själv har bara upplevt frågan som tröttsamt påstridig, men sen tänker jag i fler led och funderar på de som har det kämpigt och inte behöver höra det där stup i kvarten (på det fordrande nååå-sättet).
väldigt märkligt också att få frågan i så relativt unga år, och när man egentligen nyss träffats.
det finns ju väldigt mkt mer att göra och uppleva, barn är inte det enda på livets agenda.
Hear, hear!! Också gravid med vårt andra barn och hann bli frustrerad på ett halvår...
Denna fråga ställer man endast till de allra närmaste som man känner riktigt väl.
Jag blir stressad över att man förväntas "skaffa" barn nr 2 inom två år eller ok om det är 2,5 år mellan barnen. Jag förstår inte när vi ska ha ork till fler barn eller att gå igenom bebisperioden med allt var det innebär. Så vi väntar på att lusten till fler bran ska infinna sig, sen får det vara några år mellan barnen isf.
så sant så sant! jag har många runt mig som försökt länge länge och det aldrig blivit. flera som blivit långt upp i åren och fortfarande väntar på första, och det kan inte alls vara kul. har haft lätt med alla utom sista. Frågar aldrig, puss
~Lycke
Jag får också frågan ibland (mest av släktingar som anser att de har rätt att fråga) och jag säger som det är "Vi vill nog bara ha ett barn". Fast det är inte heller ett bra svar eftersom man då måste motivera varför och det slutar ändå med att släktingarna tycker att man är dum i huvudet "för det är klart att barn måste ha syskon".
Att jag fick lite lätt panik när mensen var en dag sen tycker jag tyder ganska mycket på att vi inte alls är redo för ett barn till och kanske aldrig kommer bli det.
Vi har försökt få ett syskon till vår dotter sen hon var två. Hon är sex nu, och vi har gett upp. Alla frågor om syskon har inte gjort att jag känt mig misslyckad. Men jag sörjer. Sorg tar sig olika uttryck även när det gäller sådant som inte blivit. Jag kan fortfarande bli väldigt ledsen när jag tänker på att inte få lära känna en liten människa till, ibland så ledsen att jag glömmer bort att glädjas åt den jag har. När det har gått en gång är det lätt att man tar nummer två för självklar. Nu rensar jag bland småbarnskläder och prylar, skänker bort vagnar och barnstolar. Och för varje sak som rensas bort, försvinner en liten bit av det där hoppet som är det sista som överger en. För varje kompis till dottern som får ett syskon växer saknaden. För varje gång någon frågar om vi planerar fler barn, brister mitt hjärta lite till.
Inte av misslyckande utan av sorg.
Och jag vet att det måste vara sju resor värre för de som inte har en underbar sexåring att hålla i handen. Men det gör bara att jag sörjer även för deras skull.
MEN - detta är min sorg, inte min dotters! Hon är glad och nöjd, och det är ändå det viktigaste.
tack!
Skicka en kommentar