Mormor och morfar var fina människor.
Såna där som fick varandra av den starka kärleken, trots att många sa nej och nej och stopp.
Mormors pappa var från Skåne, han och hans systrar tyckte att det var rent förfärligt att mormor.
Och alla hennes barn.
Skulle bo så långt ut i obygden, mitt i lappländska skogen, oj oj oj, kommer de någonsin att lära sig hur man uppför sig på restaurang?
Men det gjorde hon ändå, och arbetade som lärarinna och morfar jobbade i skogen.
Min mamma var först, och det roliga med att bläddra i släktalbum förstärks en smula.
När man fått ett eget barn.
När man kan se likheten inte bara hos sig själv, utan hos sitt barn!
Vi hör ihop med de i de där albumen, en näsa eller några kinder eller håret.
Det känns fint och på något sätt tryggt.
Att se sina rötter blad efter blad.
6 kommentarer:
Hurra för detta inlägg! Och för SNYGG morfar.
hurra för dina hurran!
och verkligen, snygg morfar, jag tror att mkt som gjorde männen tjusiga förritin var frisyren.
frisyren samt de lagom stora musklerna som skapats enbart av arbetet, och inte av något gym.
och kanske min morfar känns lite extra snygg för att han står och tvättar tillsammans med sin fru och barn.
och för att han alltid lekte med barnen.
män blir snygga av sånt.
Word på allt du just sa.
Jag var helt säker på att barnet på den första bilden (din mamma kanske?) var Torsten. Vansinnigt likt!
Vilka fina bilder. Och som sagt tidigare: snygg morfar.
och här är det bästa:
det kommer mer!
för jag fotade hur många bilder som helst, tycker att gamla fotografier är fascinerande, särskilt de där man ser fester från 30-talet där folk inte står uppradade av skrämmande fotograf, utan faktiskt visar livet och rörelsen.
(kommatering har blivit min nya grej?)
fina frugan,
ja det är min mamma, jag tycker också det fanns så många likheter med torsten.
sista bilden är också min mamma, då ser jag likheter från när jag själv var liten, men några sådana bilder finns ju inte för dig att jämföra, inte lätta att veta då.
Skicka en kommentar