I dag fyller jag år.
33 år hurra jag älskar att bli äldre!
Och jag är inte ens ironisk!
Det är någonting med åldern som jag alltid gillat.
Att bli äldre, det är som att man får någon slags vishet iom högre ålder.
Kanske inte nödvändigtvis på riktigt, men man kan många gånger låta det vara underförstått.
Säga "ja, jag är väl medveten om sådana situationer, jag är ändå 33 år så att…".
(Man måste vara noga med att personen man säger det till är yngre än en själv, annars stjälper det hela resonemanget och har snarare motsatt effekt, när man kan få motsvaret "själv är jag 50, så att…)
Jag väntar med iver på 40 och 50, hur vis kan man inte verka då?
Hade jag varit en sån som har åldersnoja.
Då hade jag nog hängt upp mig och närt mig ivrigt på det faktum att i sommar har tre personer sagt. Att jag är så välbevarad, ha!
Okej, kanske inte alla har valt samma ord, men det har varit andemeningen.
Det får mig mest att reflektera över hur olika saker vi hänger upp oss på.
(Samt det där om min nyfikenhet över vilken ålder folk uppfattar mig som, eftersom det egentligen är en sådan icke-fråga för mig, tänker till exempel aldrig "det här är jag för gammal för", och därför har det lustigt gjort mig väldigt nyfiken.)
Jag tänker inte alls på om gamla klasskompisar har fler eller färre rynkor än mig.
Kan det vara så att jag med en enda sak är så avslappnat obrydd?
Att min glorifiering av högre ålder även gör att jag inte ser något fult i åldern och därmed ej heller ser rynkorna och påsarna?
Eller är det så simpelt som att jag helt enkelt inte har särskilt många rynkor och därför inte heller bekymrar mig?
Några människor.
Kanske allt för många människor.
Tycker att de kan fråga par rätt ut när det är dags att skaffa barn.
Utan att ha en tanke på att paret i fråga kan ha kämpat i flera år på att få chansen till detta efterlängtade barn, ställs denna fråga.
Är man så ofin och fullkomligt inkapabel att man tänker att ämnet är något man samtalar över under en middagsbjudning eller lunchrast.
Då kan man rätt säkert dra slutsatsen att den här sortens människor inte har några hämningar öht.
När det kommer till par som redan har ett barn.
För hallå, då funkar ju allt så då måste det ju vara fritt fram att pressa och stressa, eller hur?
Men vi vet att det inte är så.
Det kan ta år.
Bara för att man har ett barn innebär inte det att man blir gravid igen så fort man bestämmer sig för det.
Vi till exempel har försökt i ett år innan det till slut lyckades.
Och då är ett år egentligen inte särskilt länge.
Det är bara ca tolv gånger, och ändå hinner det bli en stor frustration.
Jag kan inte ens börja förstå hur tärande det är för alla som försökt så mkt längre.
Och får fortsätta försöka.
Utan att låta allt för förmanande.
För ni vet det säkert redan och frågar säkert inte.
Man ska helt enkelt inte fråga.
Inte rakt ut och inte förbifarten, inte i nu är det väl ändå dags-termer, inte när man sitter och fikar ett gäng eller äter middag med många andra.
Man kanske inte ska fråga alls.
Vill den det berör ha någon att tala med saken om kanske det är den berörda som ska ha rätten att först ta upp ämnet.
Innan vi flyttade från Gävle gick jag promenader på eftermiddagen med Torsten varmt inbäddad i sin vagn.
Då lekte jag ofta med tanken om vilken skillnad det skulle bli på dessa byggnader.
Bara man färgsatte i största enkelhet.
Jag tycker att vi.
Kanske särskilt i Sverige.
Över lag är väldigt rädda för starka färger i arkitekturen (också).
Och går med någon villfarelse att utsmyckningar av det offentliga rummet handlar om målningar och skulpturer.
Att ge en fasad eller arkitektonisk detalj enfärgade kulörter kan göra stor skillnad.
Och i längden kanske inte ens väcka lika många upprörda känslor hos invånarna.
En färg oftast bara är en färg (okej, inte sant, många skulle ha nåt att säga om det) men så fort det kommer till "konst" börjar valet ifrågasättas.
"Ska vi lägga skattepengar på sånt?"
"Det där hade min femåriga dotter kunnat göra gratis."
"Men det föreställer ju inte ens någonting."
Osv.
Kanske blockfärgade städer är svaret?
Tant Grön påpekar vänligt men bestämt i det här inlägget att man kanske inte ska vara så hård mot sig själv.
Att magen för de allra flesta inte blir sig själv i kroppen efter en.
Eller två eller ännu fler graviditeter.
Det är verkligen sant, jag måste verkligen komma ihåg det.
Det är så svårt att fatta bara, herregud min kropp är 33 år gammal och nu ska jag bära mitt andra barn fram till födseln.
Den ÄR sig själv redan, för den är vad den är.
Dessutom var jag tvungen att titta på bilder från förra gången (se bild ovan).
När jag väntade Torsten, och alltså.
Magen var faktiskt cirka så här står även då, när jag var i samma vecka som jag är i nu.
Jag har bara hunnit glömma bort.
Det enda som är skillnaden är kanske egentligen att den inte vuxit så mkt mer än från det den redan var.
Eller vänta herregud vad säger jag, det är klart att den har vuxit.
Nu ska jag lämna denna typ av tankar kring magen DEN SKA FÅ VARA SOM DEN ÄR.
Tigerrandig och hårig och stor med volangerna från förra gången som en avslutning på nya bulan innan låren tar vid
Nu ska min familj gå ut och leka och jag ska stanna hemma.
För i går promenerade jag (en högst normal promenadmängd) och därför gör det så ont i fogarna i dag.
Att jag helst inte rör mig alls och DET tänker jag skriva en hel massa del mer om.
Senare.
Namn: Joanna
Piercingar: En i vardera örsnibb.
Tatueringar: Två.
Längd: 172 cm
Skostorlek: 39.
Hårfärg: Mörkbrunt.
Fräknar: Nej.
Motto: More more more!
Kär? Ja!
Önskar du att du bodde någon annanstans? Ja.
Tycker du att du är attraktiv? Ja! (Och ibland: NEJ!)
Vilket schampo använder du? Det som får mig att må minst illa, just nu Barnängen.
Vad är du rädd för? Galningar, de som kan skjuta ihjäl folk, våldta någon, slå sönder och samman någon, utan att man får någon egentlig förvarning.
Gillar du berg- och dalbanor? Ja, men jag blir mer och mer illamående med åren så den senaste tiden har jag nog helt slutat med att åka dem.
Senaste…
Filmen du hyrde? Djävulen bär Prada, som vi lånade, inte hyrde, på hotellet i går men det får räknas som hyra.
Låten du hörde: Signaturen till Poirot.
Låten du laddade ner? Har inte laddat ner sedan Napster-tiden.
Personen du ringde? Min pappa, skulle berätta hur det gick med lägenheten.
Personen som ringde dig? Min käraste, han skulle berätta att de stod och väntade på mig utanför Konsum.
TV-program du såg? The Office (engelska, så klart).
Person du tänkte på? En kompis som bor i Umeå, hon föredrar den amerikanska versionen av The Office och jag började fundera på hur många som gör det, eftersom jag själv tycker den är hemskt dålig.
Favorit…
Låt: Ratatas "Allt är bra" eller möjligen "Judy min vän" med Tommy Körberg.
Sak att göra: Ligga i soffan och äta ost- och kalkonmacka (på kvällen, det stillar illamåendet).
Sport: Har ingen favorit.
Kläder: Just nu: nyproducerade klänningar som luktar neutralt, i vanliga fall: gammelproducerade klänningar (de luktar tyvärr oftast inte alls neutralt).
Film: Lättsamma och romantiska som alltid slutar lyckligt. Det får gärna vara i engelsk miljö i äldre tid med vackra kläder.
Bil: Jag gillar de gamla bilarna med mjuka strömlinjeformer. De får gärna vara äggvita eller smaragdgröna.
Serie: Helt hysteriskt, eller just nu kanske Ett herrans liv.
Har du någonsin…
Gråtit över en pojke? Ja.
Gråtit över en flicka? Ja.
Ljugit för någon? Ja.
Varit i slagsmål? Nja.
Blivit arresterad? Nej.
Träffat någon från internet IRL? Ja, senaste som jag lärt känna genom blogg var Sophie, och senaste första-gången-mötet var Karin, Alexandra, Teres.
Antal…
Gånger du varit kär? Korta förälskelser har riktats mot alla möjliga och kan ha varat någon vecka eller bara någon timme, djupare varianter kanske egentligen bara tre?
Gånger ditt hjärta brustit? Två gånger, första gången tog hårt, och andra gången brast egentligen inte hjärtat lika mkt som tilliten till andra.
Hjärtan brustet på grund av dig? Det vet jag inte, ingen har någonsin uttryckt just de orden till mig.
Gånger ditt namn varit med i tidningen? Som byline på modereportage och recensioner har den stått många många gånger, men som del av text jag ej själv skrivit? Kanske sju åtta? Tio? Några gånger iaf.
Senaste…
Boken du läste? Jane Eyre, men jag läser inte ut den, drar mig till minnes att den är äcklig i slutet?
Personen du fick e-mail av? En (arbets)kamrat som hade en högst rolig teori om samband mellan nyutkommen bok och J. Peterman.
Personen du fick brev av? Min moster (hon med fina hemmet ni just fått se).
Personen du fick sms av? Sophie. "Jag har gömt mig bakom fotbollsplanen."
Gången hela din familj åt middag tillsammans? I dag.
Saken du köpte? Ny garderob (hehe, jamen det var ju för att maaagen skulle få plats).
Det känns lite extra konstigt med magen den här gången.
Eftersom den aldrig egentligen hann bli sig själv igen sedan förra graviditeten.
Så den är nog lika delar mer utputande, lika delar att jag inte drar in den längre och detta i kombination – redan stor mage.
Jag känner även ett behov att få förklara det här med tröttheten.
I maj och juni var jag hemskt trött av den där början av graviditeten-tröttheten som är så överväldigande och helt omöjlig att stå emot.
Jag låg i soffan och sov så fort jag kom hem från jobbet.
Dock inte likadant som förra gången, då min käraste fick väcka mig för middag och för att gå till sängs för natten.
Det blir väl så när man redan har ett barn, som behöver uppmärksamhet och kärlek och vård.
Däremot är det inte alls den typen av trötthet jag talade om i min efterfrågan om hur ni andra mår och gör för att vara pigga.
Den tröttheten har varat i två år (har ej varit gravid i två år) och är på ett sätt som inte handlar om att vilja sova.
Den tröttheten är mer av arten att jag inte längre varit förmögen att planera saker, eller åka för att träffa vänner någonstans eftersom blotta tanken på att gå utanför hemmet gjort mig utmattad.
Den tröttheten har fått mig att avboka saker och ligga kvar under filten i soffan, och stannat hemma när de andra två i min familj gått ut i sommaren.
För att jag inte orkat resa mig upp, kamma håret, dra på strumpor och klänning och ta på mig skorna.
Men visst har det konstanta illamåendet som jag haft.
Dygnet runt.
Sedan slutet av maj fått mig att bli rätt less.
Men mer viljelös snarare än orkeslös.
Nu har jag däremot fått medicin mot det hela (varför inte redan i juni hela sommaren kunde ha räddats?) och jag hoppas det blir bättre.
Min lillebror har flyttat från oss nu.
Det känns inte alls kul, mest tomt faktiskt.
Men vi har iaf fått mer plats, och Torsten har fått tillbaka rummet som var tänkt till honom.
Och till alla hans leksaker vi iordningställer det i högst långsam takt.
Särskilt nu då, när vi ändå ska flytta, kommer det nog inte att ändras så mkt mer än att saker som kan sitta på väggarna får stå lutade mot nämnda väggar.
Och att jag kanske orkar lägga in de sista av hans prylar men det är nog ett evighetsgöra.
De tenderar att ligga överallt i hemmet ändå.
Vår vän, bästa Elin Lindell.
Som skrivit och illustrerat himla bra barnböcker, gjorde en actionfigur av min käraste när han fyllde 30.
Den är så sann.
Förutom det om fruktbarheten, den har ju visat sig vara gynnsam även under senvåren.
I början av nästa år.
Någon gång förra veckan insåg jag att min ledighet inte är oändlig.
Så jag skyndade mig att boka träffar, orka träffar, och jag och Torsten åkte land och rike (Stockholm stad) runt.
Vilket störde hans sömnrutiner något oerhört, men gav honom så mkt glädje och skratt att det ändå blev bra.
Han längtar till sin förskola.
Lyckan är när vi träffat någon dagiskompis i parkleken.
Som exempelvis att han gungade samtidigt som Lova, vilket skedde någon gång i allra början av juli.
Det berättar han fortfarande överlyckligt om.
Och jag.
Längtar väl till jobbet, rutiner är skönt, även om jag kanske inte skulle gråta för att jag inte får gå dit nu.
Som Torsten gjorde i går när vi pratade om förskolan.
Är glad över att jag har ett jobb som är så roligt.
Trodde ej att sådant var på riktigt.
Måste även hinna köpa fler kolor från Pärlans.
Har haft abstinens ända sedan förra asken tog slut.
Jag fyller år 31 augusti och det är ju jättesnart!
För att göra det enkelt för er kommer här några tips på bra presenter.
Prisklass 7 800 kr – 530 kr.
Det är ju helt beroende på hur mkt man älskar mig.
Detta och mer hittar man på den här frestande sidan.
Min fina pojke.
Vårt underbara barn.
Han sjunger hela tiden, gör egna texter till barnvisorna, eller helt nya sånger till exempel om den när han vill ha en till napp i sin hand.
Vi vet inte hur han vet det, men han berättar för oss om hajar och att de simmar i vattnet.
Frågar alltid var kyrkklockan är när vi går på stan, och vill fortfarande se klipp på tåg på youtube.
För några dagar sedan sa han sitt första förlåt.
Annars är det vanliga att han skrattar när vi säger aj, och lyssnar inte alls när vi förklarar att det gör ont och att man säger förlåt.
Men här om dagen.
Helt självmant sa han förlåt, mamma och kramade mig.
När han stampat mig på handen jag fylldes av så där mkt kärlek så att det sipprar ut genom tårkanalerna.
När vi går ut genom porten ropar han "hej bija häj komme ja!" för det är ju så i hans värld.
Allt handlar om honom.
