2010/11/10

(Dag 2) Om min första kärlek.


Min första kärlek hette Daniel.
Han spelade silvertrumpet och var över två meter lång.
Vi gick inte på samma skola men jag hade sett honom på stan.
Och hoppades alltid på att se honom igen.
Det var när jag gick gymnasiet.

Sen visade det sig.
Efter flera veckor av att ha gått och hoppats att se honom på stan.
Att vi spelade i samma orkester.
Men det hade jag missat för jag kom jämt sist av alla och satt längst fram i raden av tvärflöjter.

De första ord jag sa till honom handlade om en ubåt.
Vi var på en färja över till Åland.
Vi blev tillsammans någon månad efter och det var så pirrigt att vara kär.
Att ha en pojkvän.

Vi var tillsammans i tre år och varje dag vi inte var med varandra gjorde ont i mig.
En alla hjärtans dag gick han hem till mig och spred papphjärtan över hela lägenheten.
Och låg och väntade på mig i tre timmar för jag hade bestämt mig för att inte gå direkt hem.
Utan istället vara med en kompis på stan.

Allt slutade med att han var otrogen och att tjejen berättade det för mig.
Kanske för att hon märkte att han och jag hade blivit lite nykära efter den där sommaren.
Av distans då hon hade honom för sig själv.
Och hon ville fortsätta att ha honom för sig själv.

- Varför gjorde du det? frågade jag.
- För att jag ville känna mig älskad, svarade han.
- Du var redan älskad, sa jag och kände hur en bit i mig dog.
Den biten som helt och hållet kunde lita på en människa.

På natten fick jag feber jag var så oerhört ledsen och krossad.

5 kommentarer:

inte skyldig sa...

Ååååh! Men Daniel!

Johanna sa...

Åh, det där sista gjorde ont i mig.

Lisa sa...

nä fy så hemskt :(

Catrin sa...

aj.. men fint skriver du.

TuvaMinnaLinn Vintage (a love story) sa...

Så fint, smärtsamt...men fint.