Den här månaden har varit lång.
Och kort.
Det är en svår sak att förklara hur tiden kan rusa ifrån en samtidigt som det känns.
Som att jag aldrig kommer framåt.
Torsten har haft feber han har fått fler tänder och han har haft problem med magen.
Vi har haft två timmar i stöten-sömn och kliva upp tre på morgonen för att sitta i soffan.
Och trösta.
Jag har haft möten och fått två uppdrag.
Göra saker fina det är det bästa jag vet jag hoppas att det blir mer och mer och mer.
Och mer av det.
Jag har köpt fin konst och vi har haft några fina helger.
Besökt vänner och haft besök av familj.
Och så har jag och min käraste jobbat helt olika tider träffats förutom de här jobbiga vaknätterna.
En halvtimme på morgonen innan jag åker till jobbet.
Och sedan vid en sömndrucken och högst dimmig hej-nu-är-jag-hemma-från-jobbet-puss mitt i natten.
Och så var det månaden då vintern kom.
"Tyvärr skriver du som en kratta.
Herregud, läs en bok då och då så
kanske du snappar upp några tips."Visst förstår jag att det kan vara jobbigt att läsa mitt sätt att skriva.
Visst förstår jag att det inte faller alla i smaken.
Men jag kommer aldrig förstå behovet av att fälla den här sortens kommentarer.
Jag har inte fått elaka kommentarer särskilt ofta av detta drar jag slutsatsen att de som orkar läsa.
Är för smarta för att vara idioter.
Och att de andra helt enkelt inte orkar hit.
Jag har även tänkt tanken att skriver jag som de "andra".
Skriver jag vanliga långa meningar med subjekt och predikat och objekt och ackusativobjekt med mera med mera.
Och skriver jag till och med ut min apposition med tydliga kommatecken.
Då kanske så många fler skulle läsa mig blogg.
Men är det därför jag skriver en blogg?
För att få läsare och för att visa att jag lärt mig hur jag ska bygga mina meningar?
Eller skriver jag för att få leka?
Skriver jag för att få se vad som händer i en mening när jag lägger satsadverbialen efter punkten?
Eller skriver jag för att falla den här gävlebon som orkade skriva kommentaren i smaken om detta säger jag troligen.
Inte.
Det är skillnad på att skriva som en kratta.
Och att inte skriva "som vanligt" i dag var det iaf en vacker vinterdag och jag och Torsten och min mamma har lekt.
Utomhus.
Jag ångrar att jag lät mig döpas.
Jag ångrar att jag konfirmerade mig.
Jag gick konfirmation för jag var i en våg av nostalgi.
Av tankar om att gamla traditioner höll på att dö ut så jag försökte hålla kvar.
Och göra som generationer gjort före mig.
Och lite ville jag även veta vad allt handlade om vad det var jag sa.
Att jag inte trodde på.
Under konfirmationen var det mkt jag fick bekräftat.
I det att jag inte trodde.
Så jag skulle ha nöjt mig där avslutat innan slutet men jag gör inte gärna så.
Jag vill gärna avsluta det jag påbörjat och prästen var eld och lågor för skulle jag konfirmeras.
Skulle jag måsta döpas.
Och för honom kan det inte ha varit vardagsmat.
Att döpa en tonåring.
Jag ångrar att jag lät mig dras med i hans entusiasm jag tyckte faktiskt att det hela mest var pinsamt.
Och med konfirmationen och alla presenter som skulle komma med den ville jag inget veta av.
Ingen jag sa "jag vill faktiskt inte ha presenterna" till trodde mig alla kamrater skrattade åt mig och sa visst Joanna visst.
ALLA.
Gör det för presenterna.
Jag skulle ha hoppat av innan slutet för att visa dem att det inte var så.
Men mormor blev lite glad tror jag hon passade på att ge mig.
Det hon inte fick ge mig när jag inte döptes som spädbarn inte för att hon trodde så mkt på gud.
Som för att det var tradition och milstolpar i liv och sånt.
Och fika med släkten är alltid trevligt men dopet och konfirmationen.
Det ångrar jag.
Hur ska jag kunna välja?
Det måste nog bli.
När vi i snön mitt i natten pulsade på vägen hem till dig.
Du sa "jag kan inte hålla mig längre jag måste säga det nu" och vi stannade upp och jag tittade på dig.
"Jag älskar dig" sa du.
Och min mage flög upp bland molnen och mitt hjärta spillde över.
Men mest såg man nog mitt leende som var både generat och lyckligt.
Och förälskat.
Allt som följde efter den kvällen.
Är mitt favoritminne.
Bilden är suddig men det är ändå ett syndens halsband.
Inte för att jag såg utmaningen som ett köpstopp snarare än just utmaningen.
I att ha olika bling varje dag i en månad.
Ändå känns det som att jag hugger Klädutmaningen i ryggen när jag köper.
Jag tänker "de klarar det, jag borde också klara det".
Och så känner jag mig svag för konsumtionen men ytterst fin.
I mitt nya halsband...
Halsband, H&M (jag har en till synd att bekänna och det handlar om Lanvin. Snacka om att hugga Klädutmaningen helt blodig i dess stackars rygg.)
Torsten brukar få vara fredagsfin.
I dag passade bodyn som inhandlades.
För veckor sedan extra bra.
Jag köpte ljusen för ett bra tag sen och åh så jag har väntat.
Att få sätta dem i kopparstaken från mormor.
Det är vår adventsljusstake.
För i år.
Jag älskar frukost på vintern.
Jag älskar att känna lukten av ljuset och av hyacinten den tar mig.
Direkt hem till barndomen.
Under december tände min mamma alltid ljus på morgonen.
Det är kolsvart i Kläppen på vintern och halvsju på morgonen kändes det alltid lite mindre jobbigt.
Lite mer mysigt.
När ljuset var tänt och det doftade från hyacinten.
När vi är lediga tänder jag ljusen och så sitter vi alla och äter frukost.
Medan det ljusnar.
När jag jobbar och äter frukost själv.
Tänder jag också ljusen det känns lite mindre jobbigt då.
Lite mer mysigt.
Det är fint att ha barn.
På alla sätt och vis är det finare att ha barn.
Än att inte ha det.
Men ibland klöser de i sin iver till.
Och då ser man ut som en kicker från 90-talet.
Min första kyss.
Som innehöll pirr i magen och som inte var något man gjorde när man var yngre.
Och inte ens förstått att det fanns den sortens pirr i magen.
Den var i Arivdsjaur på en konsert som även var en dans.
Han var varken militär eller från Arvidsjaur han var på genomresa.
Vi dansade på Medan.
Där det i vanliga fall var bio men där stolarna kunde flyttas undan och bioduken hissas upp.
Då blev det konsertlokal och efter konserten lite mer dans.
Han sa något om att jag var fin och sedan kysste han mig.
Jag förstod egentligen ingenting.
För jag hade inte en tanke på att kanske skulle han kunna tycka.
Att jag var fin han dansade väl med mig bara för att ha något att göra?
Han tog mitt ansikte mellan sina händer och skulle säga något.
Men då kom det fram en tjej.
Från Arvidsjaur.
Och slet undan honom.
Jaså tänkte jag vilket skit han har redan en flickvän men efteråt fick jag veta.
Att hon försökt få hans uppmärksamhet hela kvällen och precis då.
När han kysste mig.
Tyckte hon väl att det var läge för en mer drastisk framtoning.
För att rätt ska vara rätt och saker ska redas ut.
Detta är alltså söndagens bling.
Ett tunt halsband jag fått av en faster.
Och ett hängsmycke jag köpt på en loppis.
Såg kanske lite skevt ut men jag ville ha glittret och hittade ingen annan kedja.
Elin Kling startar ett nytt modemagasin.
Tillsammans med Jonna Bergh Wahlström och jag vill gärna jobba där.
/Tack på förhand.
Bild från Resumé.
Jag drömmer om:
- en större familj
- ett större hem
- en större skara kunder
- och ett större tålamod.
Jag glömde berätta hur det gick.
Jag fick ett mejl från kontaktpersonen jag haft på Lindex kundtjänst.
Hon förklarade att lagen var sådan att de hade rätt att ta.
Min jacka.
Men jag tänker att det är ungefär som med tillsvidareanställning.
Även om det i lag är så att man jobbar där tills arbetsgivaren säger att man inte längre behövs.
Att man på något sätt faktiskt är livegen.
Så är det sällan det faktiskt sker så.
(Hände dock mig en gång, men det är en annan historia.)
För arbetsgivaren vill sällan ha en anställd som inte vill jobba där.
Som man får säga upp sig.
Så tänkte jag att även Lindex skulle tänka.
På en gång.
Men jag har nu fått pengar OCH får behålla min jacka som jag köpte.
På en loppis för något år sedan.
Så tack Lindex.
Inte tack för allt extra arbete ni gav mig allt jag ville var ju att köpa en vintermössa till Torsten.
Men tack för att ni ersatte mig min kemtvättsräkning.
Bild från lindex.se, det är ett hårband men jag funderar på att göra om den.
Till en julfluga åt Torsten.
Jag simmade i dag.
Det gör mig lugn och jag känner mig stark efteråt.
Och avslappnad.
Men inte den här gången.
Efter ungefär femton minuter kom ett gäng tonårspojkar.
De hade haft gymnastik och tyckte väl att det passade utmärkt att bara ta av sig skor och t-shirt och sedan hoppa rakt ner i bassängen.
"Fräscht".
Sedan började de röja så där som jag antar att de allra flesta tonårspojkar gör.
Det ligger väl i deras hormonstinna natur.
De klättrade upp i hopptornet trots att det var avstängt.
Gjorde bomben rakt ner i motionssimsdelen.
Satt på avspärrningarna så att killen som tränade crawl inte kunde göra det.
När de andra motionssimmarna ledsnade och gick upp tyckte killarna att det var bättre att vara även på den sidan.
Dyka hänga plaska och göra allt.
Utom att motionssimma.
Jag sa till dem ungefär tusen gånger men det är ju verkligen dödsdömt att försöka säga till tonårskillar.
Det är som att mata djävulen gissar jag.
Till slut frågade jag dem om de helt enkelt var dumma.
Om de inte förstod vad jag menade och vad det innebar.
Att hålla sig på rätt sida om ett rep.
Nåja det fick dem väl att fnissa och stödda sig ännu mer (fast först efter att jag simmat vidare, de vågar väldigt sällan stödda sig inför någon annan än sina vänner).
Så efter min simtur var jag allt annat än avslappnad.
Jag var skitarg.
Och glömde dessutom att stretcha innan jag klev upp så irriterad var jag.
Dagens bling bestod av noll.
Om man inte räknar Ikeas plastklämma jag i morse använde för att hålla igen.
Koftan med.
Jag köpte en lampa den kostade 20 kr.
Den får mig hela tiden att tänka på UnderbaraClara jag tänker mig.
Att om Ikea skulle göra en lampa som denna så skulle den heta just det.
Foten är dessutom Ikea men lampskärmar som denna.
Kan man väl ändå inte få tag på där?
PS.
Bonus: Den passar mina fina djurlakan.
Ett halsband som ett armband.
Tjockt och följsamt jag önskar att jag hade flera meter av det.
Och det är verkligen inte nyköpt nej nej.
Absolut inte.
Inte nej eehm.
Men det är iaf från en loppis.
