Det går så långsamt att det kryper i mig.
Jag vill bara sitta i soffan och se ut över vårt ordnade och luftiga hem.
Inte kliva över golvspill i hallen, hammare och tapetklister.
Eller sticka i en väggkontakt till bygglampan när jag går in för att hämta kläder i sovrummets garderob.
Vill sätta in en sån där välkänd stöt.
När man bara packar upp tills svetten sprutar och benen är darriga, och då packar man upp lite till och sen även det sista.
Och efteråt pusta ut och vara nöjd.
Men det går inte, hur mkt jag än vill, smärta och sammandragningar är svåra att bita sig igenom.
Eller kanske inte smärtan, men när det är graviditetsrelaterad smärta.
Då vill man kanske hellre vila bort det.
Hoppas mkt ska hända på lördag några timmar under dagen.
När barnet åker med sin farmor och ger hästarna morötter.
Då kanske vi hinner göra allt som är kvar, hohoho nej jag skojar naturligtvis.
Men jag kanske hinner packa upp iaf fyra kartonger.
Eller måla klädkammaren ett varv.
3 kommentarer:
Kära vännen (hoppas jag får säga det)
Du är på plats, har de dina med dig, har tak över huvudet, har kontroll över tillvaron, fast det är fullt kaos. Vad jag menar är att detta kommer du att klara.
hälsningar fr Sonja ifrån Gävle
Så fina färgställningar ni skapat i ert fina hem!
tack sonja,
det får du gärna göra, det värmer att få betryggande ord från någon mer levnadserfaren.
jenny,
vad roligt att du gillar dem!
jag satt länge och försökte visualisera det hela, och nu när jag går omkring i rummen (inte i alla, ett sovrum går det inte att gå omkring i än, det är så fullt med kartonger) så är jag rätt nöjd med resultatet.
Skicka en kommentar