Det är jobbigt.
Jag har fallit i den klassiska fällen – jag känner att jag inte räcker till.
Torsten får stå ut med en otålig mamma, fast egentligen gör han väl inte det utan ger oss motreaktioner med mkt klös och skrik.
Min käraste får höra mkt gnäll, på allt jag bekymrar mig över men i det pressade läge jag känner nu får jag en väldigt anklagande röst.
Det nya barnet i magen får knappt en tanke.
Jag måste alltid skriva in beräknat födelsedatum för att iaf en gång i månaden se vilken vecka jag är i.
Och jobbet.
Jag gör mitt jobb, jag får ur mig sidor som blir bra och får heja-rop från både frilansare och kollegor.
Men jag känner mig halvhjärtad även där.
Sen försöker jag svara på alla frågor om renoveringen från snälla vänner och familj som hjälper oss.
Men när jag inte ens orkar ta beslut om morgondagens klädsel, utan hellre tar samma skitiga jag haft i flera dagar.
Hur ska man då orka något av ovanstående.
Öht?
4 kommentarer:
det är en fas, tänk en dag i taget så kan du snart se tillbaka på det över axeln
Snart känns det bättre! Du är bra.
Å jag känner så igen mig. Jag har man och tre barn, pluggar heltid, jobbar helger och har en konstant känsla av att ligga efter hela tiden, med allt. Vill så mycket, men det kostar på. Heja oss!
Hej och välkommen! Har sjukskrivit mig halvtid och det känns som räddningen. Äntligen lite tid för vila mellan jobbet som redaktör och jobbet som mamma...
Skicka en kommentar