Det har vänt nu.
Nu längtar jag till det ska börja.
I början kunde jag bara tänka på allt jag skulle måsta gå igenom igen.
Och vägen tillbaka till att må någorlunda okej.
Jag kände det som att jag var två steg från mål och helt plötsligt kastades tillbaka till ruta ett igen.
De senaste veckorna har det ändrats.
Barnet i magen den här gången rör sig på ett annat sätt.
Torsten han mest bara hickade, den här verkar mer dansa.
Långa rörelser i vågor fram och tillbaka.
Tanken att snart få lyfta en liten bäbiskropp och sätta läpparna mot kinden.
Snusa in lukten av det nya livet.
Det ger mig pirr i magen av längtan.
Och Torsten säger snällt att hans välling, den får bäbisen smaka, men ballonger får den minsann köpa egna.
2 kommentarer:
Det är faktiskt något magiskt över ett nytt litet barn, jag förstår att du längtar!
och av någon anledning tänker jag nog "att vi ska få en till? vi som redan fått vår", som att det är en gång i livet, turen att få en bäbis.
att man har en gång och den har vi förbrukat, men så är det inte och det i sig känns så himla kul (och overkligt).
Skicka en kommentar