När jag har satt mig ner vid bordet ber jag min man hämta något jag glömt.
Även fast han själv också sitter ner.
Det får mig att känna mig hemskt lat.
Sitter jag i soffan (för där kan jag lägga upp benen och slippa bli så svullen) når jag inte saker som ligger två dm bakom min rygg.
På bordet som står där, utan att det skriker i fogarna, då ropar jag på min man som kanske står inne i köket och diskar.
Det får mig att känna mig oerhört lat.
Och så har jag börjat be folk att knyta mina skor.
Alltså, även på jobbet.
Jag tror att bara de som vet vad svår foglossning innebär förstår mig helt.
Jag tror att min man inte kan låta bli att känna sig som en tjänare, även fast han försöker förstå.
Så skulle jag nog själv känna.
Det är inte som att jag ligger i gipsvagga eller går med kryckor, jag tror att det är först då man känner att uppassandet är befogat.
Ibland reser jag mig upp och promenerar, går till jobbet och sånt, jag KAN lyfta sonen och jag KAN klä på honom själv.
Jag kan göra det mesta, men det följs av ännu mer smärta, ibland inte direkt, ibland först på kvällen.
Jag har börjat tvinga mig själv till en minimering, en prioritering, av rörelser.
Försöker tvinga mig själv.
3 kommentarer:
Jag vet vad du går igenom. Jag vet det tyvärr. Och jag lider med dig.
tack cecilia.
det är skönt när någon vet.
Som uppmuntran kan jag berätta att sådan uppassning "krävde" jag också när jag var gravid, trots att jag nog inte hade lika ont som du har, och dessutom var jag arbetslös och kunde vila hela dagarna. Jag tyckte ändå det var befogat, det är ju trots allt vi kvinnor som "offrar" våra kroppar så lite uppassning är ett ganska billigt pris för karlarna att betala ;). (trots min försiktighet drabbades jag också av oturen att foglossningen inte gick över efter förlossningen, hittills tio månader and counting...)
Skicka en kommentar