Om att äntligen få vila.

I dag träffade jag en läkare.
Hon sjukskrev mig heltid fram till mitten av januari.




Hennes blotta ord fick mig att genast må lite bättre.
Känna mig lite mindre ledsen, jag tänker på all tid jag får till att vila.
Till att bara vara hemma och ta det lugnt och kanske orka med Torsten lite mer än vad jag gör nu.
När all energi gått åt till att ta mig till och från, samt vara på, jobbet.

Jag är förvånad över att jag ändå lyckades arbeta så pass länge.
När jag blev sjukskriven på deltid i augusti för att jag hade så ont.
Och använde kryckor till de längre promenaderna.
Undrade jag bara hur det skulle vara mot slutet av året, om det redan kommit till sjukskrivning.

När sjukskrivningen var över den gången ville jag ändå arbeta heltid, för att jag skulle bevisa något? För att jag inte ville vara den där gravida kvinnan som arbetsgivaren räds?
Jag vet inte, jag ville iaf försöka.

Nu har det kommit till en punkt där jag nog inte längre bryr mig om att bevisa saker.
Jag vill bara slippa ha så ont.
Jag vill slippa slita i onödan på kroppen, för ju mer jag sliter på den nu, desto längre tid kommer den att behöva för återhämtning sen.
Det är ju inte som att foglossning försvinner från kroppen i samma takt som efterbörden.

Kanske hinner fogarna hämta sig lite nu, kanske behöver jag inte vara ett vrak när bäbis nr 2 kommer.
Jag vill vara på jobbet, jag tycker om mitt jobb och jag blir verkligen glad av att vara bland mina kollegor.
Men med den där hostan försvann min sista gnista.
Efter den har jag bara velat stanna hemma och hinna ikapp orken.