2011/11/21

Om sorg och saknad.

Tänk att man kan.
Efter flera år.
Se en inspelning där ens mormor är med, och höra hennes röst och sång och uppleva henne.

När man trodde att man vant sig.
Tänk att tårarna fortfarande kan spruta och hjärtat snörpas åt.

6 kommentarer:

Gila sa...

Känner igen...har kvar textilier från min farmor som luktar farmor. Nästan 15 år efter hennes bortgång...

Chula sa...

Ja. Vissa dagar när jag tänker på min morfar ler jag, andra gråter jag. Men på ett sätt är det ju ett tecken på samma sak. Minnen och saknad.

Ej Utgivet Material sa...

Åh men jo. Visst är det så. Det verkar var en måndag i tårarnas tecken minsann. Jag tycker om tanken att det går att komma ihåg någon så starkt så det går att gråta fastän tid gått. Även om sorgen är svår. Jag hoppas jag kommer minnas mina nära som gått bort så starkt.

TuvaMinnaLinn Vintage (a love story) sa...

Gråter ofta över min farfar, 11 år efter hans död.
Tror att jag kommer att göra det hela livet.

Regina sa...

Min bror gifte sig i somras och min farbror spelade upp en ljudfil där min mamma också hördes när hon är ung. Det var speciellt. Vi har nästan inga inspelningar, bara bilder. Jag blev helt rörd, vem var hon liksom, jag har ju ingen aning. Känner ju henne först senare och framåt

Anna sa...

Jag har inte min mamma kvar hos mig. Drömmer ibland om henne, jag får en kram och hon säger något till mig. När jag vaknar känner jag fortfarande kramen, jag känner hennes mjuka kind mot min och hennes röst hänger kvar.
Fantastiskt, fast så ont så ont.
Men jag tänker att jag ändå är lycklig som har haft så många fina år med en människa som jag saknar så mycket. Att jag är lyckligt lottad som har någon att sakna så. Många lever trassliga liv eller väldigt ensamma liv. Jag lever på minnen och det känns mitt i det onda väldigt väldigt fint ändå.