Min svärmor är fantastisk på många sätt.
Och det är inte bara för att jag nu senast fick denna underbara väska av henne.
Men himla glad blev jag.
Jag älskar det där tyget, färgerna och det botaniska känns som jag och samtidigt nog nytt för att bli lite kul att få använda.
Kära väska, jag ska vårda dig ömt.
Jag är för löjligt exalterad över detta samarbete för att låta det vara osagt.
Marni för H&M till våren, jamen det kan väl inte bli annat än bra?
Marni har mkt art deco i sig, något som nu är högst hett, och hos mig alltid varit det bästa.
Kan inte annat än tro att kollektionen för H&M blir bra, gångbar, något för de flesta.
Till skillnad från det senaste sammarbetet, som väl egentligen bara var färgglatt?
Bilder från Marni.
I dag träffade jag en läkare.
Hon sjukskrev mig heltid fram till mitten av januari.
Hennes blotta ord fick mig att genast må lite bättre.
Känna mig lite mindre ledsen, jag tänker på all tid jag får till att vila.
Till att bara vara hemma och ta det lugnt och kanske orka med Torsten lite mer än vad jag gör nu.
När all energi gått åt till att ta mig till och från, samt vara på, jobbet.
Jag är förvånad över att jag ändå lyckades arbeta så pass länge.
När jag blev sjukskriven på deltid i augusti för att jag hade så ont.
Och använde kryckor till de längre promenaderna.
Undrade jag bara hur det skulle vara mot slutet av året, om det redan kommit till sjukskrivning.
När sjukskrivningen var över den gången ville jag ändå arbeta heltid, för att jag skulle bevisa något? För att jag inte ville vara den där gravida kvinnan som arbetsgivaren räds?
Jag vet inte, jag ville iaf försöka.
Nu har det kommit till en punkt där jag nog inte längre bryr mig om att bevisa saker.
Jag vill bara slippa ha så ont.
Jag vill slippa slita i onödan på kroppen, för ju mer jag sliter på den nu, desto längre tid kommer den att behöva för återhämtning sen.
Det är ju inte som att foglossning försvinner från kroppen i samma takt som efterbörden.
Kanske hinner fogarna hämta sig lite nu, kanske behöver jag inte vara ett vrak när bäbis nr 2 kommer.
Jag vill vara på jobbet, jag tycker om mitt jobb och jag blir verkligen glad av att vara bland mina kollegor.
Men med den där hostan försvann min sista gnista.
Efter den har jag bara velat stanna hemma och hinna ikapp orken.
Torsten har sedan länge övergått till den där typen av vagn som riktigt stora barn har.
Den där vagnen som man inte behöver sova i eller skyddas från omvärlden av.
Visst är hans nuvarande vagn riktigt liten och smidig, men jag är ändå väldigt glad över att åter få ta gamla liggvagnen i bruk.
Hur fin jag tycker att den är påmindes jag av i ett inlägg hos Alex.
De ser ut att ha en, om inte exakt likadan, så väldigt väldigt lik.
Liggvagnen och den större sittdelen som hör till samma underrede.
Skönare vagn att köra är det svårt att finna.
Och de där stora och smala hjulen är som gjorda för snömassorna.
Det har vi redan erfarenhet av.
Ifall det ändå skulle få för sig att börja snöa den här vintern menar jag.
Ett bra grundrecept på kläder när man är gravid är.
Något svart och tight och sen en fladdrig färgklick ovanpå det.
Då känner man sig både bekväm och fin (fram till dess att man vuxit sig så bred över bröstkrogen bysten och överarmarna att inte en jacka i världen går på).
Till min jacka från H&M har jag alltid mitt halsband i samma färger från Noa Noa.
Jag kan inte riktigt hjälpa det, de matchar så bra i färg att det är svårt att låta det vara.
I övrigt börjar jag bli riktigt stor nu.
Bred.
Jag är den där som folk sätter sig sist bredvid på bussen.
För att jag tar så stor plats åt alla håll.
Som av en händelse.
Har jag en ny brosch, den är fin och rödorange och väldigt art deco.
Jag vill klä mig fint och låta den skina!
Just nu är jag dock i det där stadiet av graviditet där allt som omgivningen ser är magen.
Som höggravid är man inte en gravid kvinna, man är en enda stor mage som folk tror ska explodera när som helst.
(Utom många på tunnelbanan, för dessa är gravida kvinnor fullkomligt osynliga.)
I våras när jag var nygravid, då längtade jag så mkt till det hela skulle vara över.
Det har vänt nu.
Nu längtar jag till det ska börja.
I början kunde jag bara tänka på allt jag skulle måsta gå igenom igen.
Och vägen tillbaka till att må någorlunda okej.
Jag kände det som att jag var två steg från mål och helt plötsligt kastades tillbaka till ruta ett igen.
De senaste veckorna har det ändrats.
Barnet i magen den här gången rör sig på ett annat sätt.
Torsten han mest bara hickade, den här verkar mer dansa.
Långa rörelser i vågor fram och tillbaka.
Tanken att snart få lyfta en liten bäbiskropp och sätta läpparna mot kinden.
Snusa in lukten av det nya livet.
Det ger mig pirr i magen av längtan.
Och Torsten säger snällt att hans välling, den får bäbisen smaka, men ballonger får den minsann köpa egna.
Om jag inte vore gravid.
Och om jag inte hade så breda höfter även när jag inte var gravid.
Då skulle jag köpa den här klänningen på en jäkla gång, från KappAhls serie av vintageinspirerade plagg.
Härlig sammetskänsla med den tyngd sammet ger.
Lite lagom sladdrig för att man ska få känna sig som en dekadent 30-tals-donna med långt cigarettmunstycke och tunga ögonlock.
Jag spanade och hoppades.
Att den skulle komma även som liten jacka, det hade jag kunnat få på mig redan nu.
Men nej.
Inte sån tur den här gången.
Så mycket bättre.
På tv4, vilket program.
Jag älskar att se musiker lyssna på musik, jag älskar allra mest att se de gamla musikerna avsnitt efter avsnitt drunkna.
I Lalehs tolkningar.
Jag har olika åsikter om Laleh, bra och dåliga, jag har aldrig kunnat bestämma mig.
Det här programmet har iaf hjälpt mig att se.
Hur fantastisk hon faktiskt är som musiker.
Det är något med hennes röst, och hennes fraseringar, hennes betoning.
Man fastnar i låten, det går inte att bryta förrän den är över.
Jag ser på de andra musikerna i programmet att de känner likadant.
En musikupplevelse blir så klart större för en van musiker, det kan förklaras länge och ingående, men det handlar om det där med vana.
Som att en ost är en ost eller ett vin är ett vin.
Men jobbar du med det, och smakar på flera hundra olika per år, då vet du precis de små nyansskillnaderna som höjer intrycket.
Lalehs tolkningar är precis så.
Bra för alla, men fantastisk i flera lager för vana.
Det visar tårarna i musikernas ögon mig att det är.
Den här dagen hade alla förutsättningar att bli en toppendag.
Men det blev den inte.
Så klart vet jag att hormonerna ställer till det, och det där att alltid ha ont och så fort jag försöker göra något få ondare och bara måsta vända tillbaka till soffan igen.
I går blev det sån där huvudvärk som bara stegrar utan att låta sig påverkas av vare sig mängder med vatten eller värktabletter.
Jag vaknade med den i morse också.
Fick ganska snart inse att jag hade för ont efter gårdagens dumheter.
(Försöka sig på att köpa underkläder OCH skor på samma dag, hur foglossningsdum får man bli?)
Och med huvudvärken.
Och viruset som hänger sig kvar.
Var förnuftig men inte nöjd över det, att ställa in ett födelsedagsfirande.
Droppen i hormonbägaren: när jag äntligen ska få hänga upp allt adventsmys visar det sig vara kvar i förrådet i gamla lägenheten.
Fy fan vad tråkigt det känns nu, jag vill bara ha tillbaka orken och kroppen då kanske även det goda humöret skulle komma?
Sova länge, frukost tillsammans, Torsten med farmor, vi packar upp, ca 40 lådor måste upp innan måndag (då ska kartongerna åter).
Gå ner med saker i källaren, hämta upp adventen från källaren, pynta fint och kanske dammsuga lite grann?
Hänga in kläder i klädkammaren, trava böcker på golvet tills vi kan låna slagborr och hänga upp hyllorna, pussla in allt i köksskåpen.
Leta en nyckel till ett skåp så att vi kan packa in saker där, rensa garderob från byggskrot så att det får bli det linneskåp det egentligen är.
Men kanske ligger jag bara i soffan hela dagen, använde mer energi än jag hade i går, misstänker att det tar ut sin rätt.
De senaste två nätterna har jag fått sova bra.
Dvs iaf tre timmar sammanhängande och ca sex timmar sammanlagt.
Det är helt fantastiskt vad sömn påverkar det totala tillståndet.
Man vet det ju, men det är först när man går igenom det som man verkligen förstår.
Hostan är inte lika jobbig, men den är kvar och ibland tills tårarna sprutar.
Men orken?
Det lilla som fanns kvar är helt borta nu, i onsdags beslutade jag mig för att vara hemma veckan ut.
Vilken skön känsla det var, att inte känna mig stressad över att hinna bli bra.
Jag insåg att jag har inställningen att man är borta två dagar, inte mer, annars är man lat.
Hohoho, så logiskt.
I dag mår jag betydligt bättre än i onsdags, men hade jag vaknat och mått som jag gör i dag, hade jag sjukskrivit mig för det allena.
Vad håller jag egentligen på med? Vem är det jag har försökt bevisa saker för?
På tisdag ska jag träffa en läkare och tala mer ingående om mående och tillstånd samt åtgärder (läs längre sjukskrivning).
Nu: mer te!
Först.
Jag har svårt för krönikor som ska beröra flera ämnen.
Börja med norrlänningar och sluta med ekar?
Då känner jag det bara som att jag missat något i mitten, eller hela den röda tråden.
Sen.
Det här med elpriserna som ska vara lägre för norrlänningar.
Debatten som råder kring detta verkar fokusera på helt fel sak.
Att det blir orättvist för varför ska norrlänningar ha elen billigare bara för att det är kallare i norr.
Det handlar väl om fraktkostnaden?
Elen som produceras i Lappland får längre sträcka till Skåne än till Arvidsjaur, då låter det rimligt att varan måste kosta lite mer ju längre den behöver fraktas.
Det är samma sak med dagligvaror.
Ett blöjpaket kostar mer på Ica i Arvidsjaur än på Ica i Ektorp, samma med Nans mjölkersättning.
Visst har jag tänkt "oj vilken skillnad" när jag är hos mina föräldrar på besök.
Jag har alltid utgått ifrån att det handlar om frakten.
Inte bara efterfrågan, utan om tillgängligheten för butiken.
Däremot har jag aldrig tänkt att det är orättvist att de som bor i södra Sverige kan handla blöjor för några kronor mindre.
Hunden heter Selma, hon är mina svärföräldrars.
Hostan fortsätter.
Och halsontet har spridit sig till vänstra örat.
Det värker i luftrören, i strupen ner mot lungorna.
I dag var jag hos en läkare som beskrev allt i medicintermer.
Som om det svarade på mina lekmannafrågor?
En läkare som inte hörde mig när jag kraxade fram att jag var så trött, att hostan gjort min foglossning så mkt värre, att jag får sammandragningar så ofta att det värker i magen, och att det känns som att jag hostar ut slemproppen snart (ni som ej vet, googla, slempropp är ett av de äckligare ord jag stött på iom graviditet).
Okej, det sista sa jag inte ens, för jag tycker det låter lite för intimt.
Jag fick två hostmediciner av honom.
Den ena gör mig illamående och den andra gör mig dåsig och jag hostar bara lite nu.
Vågar inte tro att jag får sova i natt, hosta har ju en förmåga att blossa upp på natten.
Men den vore väldigt välkommen, sömnen.
Sedan i söndags: cirka sju timmar.
7.
Mitt vänstra öga rycker, jag gissar att det har med ovanstående låga siffra att göra.
I morgon ska jag träffa min barnmorska.
Jag hoppas hon räddar mig.
En kväll när vi packade som mest inför flytten.
Upptäckte Torsten en sak "oj mamma oj mamma oj!" ropade han exalterat och pekade på min mage.
Vad? frågade jag och tittade ner, jag såg ingenting.
Men väl dold på magens undersida satt den.
Jag undrar hur länge den hade gjort det.
Min drömväska finns bara i delar.
Modellen finns, och tyget finns, båda på Svenskt Tenn men inte i kombination.
Mönstret Marble från Josef Franks fantastiska mönstergalleri är min favorit.
Och i sammet dessutom!
Tänk vilken härlig väska det skulle bli.
Av de som redan existerar så är Rox & Fix fin den med.
Vad tror ni det skulle kosta att be Svenskt Tenn göra en i Marble enkom för mig?
Det kan de väl ändå göra? Snälla?
– En kollega gick till Konsum och handlade mat åt mig – jag var så trött.
– Vid lunchen berättade jag om hur jag betedde mig en gång på uppvak efter operation – vi skrattade så vi grät.
– När Torsten kom hem från farmor och farfar – han är verkligen ett barn nu, med de där frasande barnytterkläderna och gullig toppluva och rosiga kinder, och så berättar han som ett vattenfall eller kanske porlande bäck? om allt han varit med om.
– Jag blev sugen på pepparkakor – min käraste hade redan under lunchen köpt pepparkakor, så när han och Torsten kom hem var det bara att fika pepparkakor.
Att lista bra saker är bra tycker jag.
Det får en att tänka hur dagen egentligen varit, och lättare ta till sig att inte allt är dåligt, att vissa saker rent av är riktigt bra.
Även när det känns som jobbigast.
Vad var ditt dagens bästa?
(Obs! Mkt gammal bild, kan för allt i hela världen icket sitta så där i detta tillstånd.)
Tänk att man kan.
Efter flera år.
Se en inspelning där ens mormor är med, och höra hennes röst och sång och uppleva henne.
När man trodde att man vant sig.
Tänk att tårarna fortfarande kan spruta och hjärtat snörpas åt.
Jag är sugen på nya vinterskor.
Inte bara för att det är trevligt med förnyelse, utan faktiskt.
Ja på rikt.
För att jag inte har några ordentliga längre, mina favoriter från Noa Noa börjar verkligen falla sönder och har så gjort sedan förra vintern.
Skor från Scorett.
Dessutom blir jag löjligt glad över att se att fler läser min blogg.
Jag gissar att en graviditet plus en renovering lockar lite extra.
Det blir ungefär som en teveserie på bara några få avsnitt.
Man vet liksom att det har en rätt begränsad handlingslinje, det kommer ett slut och man vill se hur det går.
Med renoveringen – kommer det verkligen ett slut?
Nu: fil och macka och en massa te och sen kanske lite sömn?
Ännu en natt med hosta och trippelvärk – hals huvud fogar STACKARS MIG.
De riktigt stora bloggarna må få vackra porträtt på sig själva skickade från duktiga illustratörer.
Men jag fick något nästan ännu bättre.
Konst inspirerad av mig!
Eller ja, av min paraplysamling.
Så fina, Maria-Klara, tack för att du delade med dig!
Och en annan bra sak: det påminde mig om att jag nu återigen har en hall med väggyta stor nog.
För att sätta upp den igen, hurra!
Hej.
Jo. Jag har foglossning, har jag sagt det? Hehe.
Nu har jag fått världens hosta, hostar så att jag får huvudvärk, hostar så att jag måste hålla i mig i dörrkarmar och diskbänken.
Hostar tills jag kräks.
Varje host är ungefär som att hoppa på ett ben uppför en trappa.
Det känns så i fogarna, jag stålsätter mig och bara hoppas på det bästa varje gång jag hostar.
Och efter varje host har jag lite högre puls och lite mer smärta i kroppen.
Förra natten var riktigt jobbig.
Vid tre stod jag inne i köket, lutad över diskbänken, båda händerna med ett stadigt grepp om kanten.
Jag har upptäckt att framåtlutat gör minst ont vid hosttillfällena.
Jag hostade i cirka tjugo minuter, så att tårarna sprutade och smärtan nådde nya höjder.
Och så att jag alltså kräktes (rakt ner i diskhon, mkt strategisk placering).
När jag sedan la mig i sängen var jag som en ynklig liten trasa, så där som man mest är när man har riktigt illa magsjuka.
Så ni får ursäkta mig, men: Vad i hela helvete!
Låt mig sluta hosta snarast.
När jag har satt mig ner vid bordet ber jag min man hämta något jag glömt.
Även fast han själv också sitter ner.
Det får mig att känna mig hemskt lat.
Sitter jag i soffan (för där kan jag lägga upp benen och slippa bli så svullen) når jag inte saker som ligger två dm bakom min rygg.
På bordet som står där, utan att det skriker i fogarna, då ropar jag på min man som kanske står inne i köket och diskar.
Det får mig att känna mig oerhört lat.
Och så har jag börjat be folk att knyta mina skor.
Alltså, även på jobbet.
Jag tror att bara de som vet vad svår foglossning innebär förstår mig helt.
Jag tror att min man inte kan låta bli att känna sig som en tjänare, även fast han försöker förstå.
Så skulle jag nog själv känna.
Det är inte som att jag ligger i gipsvagga eller går med kryckor, jag tror att det är först då man känner att uppassandet är befogat.
Ibland reser jag mig upp och promenerar, går till jobbet och sånt, jag KAN lyfta sonen och jag KAN klä på honom själv.
Jag kan göra det mesta, men det följs av ännu mer smärta, ibland inte direkt, ibland först på kvällen.
Jag har börjat tvinga mig själv till en minimering, en prioritering, av rörelser.
Försöker tvinga mig själv.
